Nu är jag åter tillbaka på hotellet, efter att ha suttit på CIVA (centralintensivvårdsavdelningen) sedan kl.17.00. Jag fick komma upp och hälsa på Simon vid 17.00 tiden då låg han fortfarande i respirator och var nersövd. Jag gick väldigt sakta och tog till och med en omväg för att ta mig till sjukhuset. Tror att det är för att jag hela tiden har tänkt att jag ska få en chock när jag ser honom, med alla slangar och jag har ju också blivit förbered på att han kommer att vara väldigt dålig, och det var han också !
Men jag tror, att jag så länge intalat mig själv att det kommer att vara det värsta av allt, så det blev inte så farligt.
Simon höll på att vakna till flera gånger medans jag satt där, och bet då i respirator slangen vill medförde att det började blinka och tjuta över allt, sjuksystern kom och höjde rösten och sa: – Simon! du får inte bita i slangen då får du ingen luft och så sövde dom ner honom igen, detta hände nog två, tre gånger under den timmen jag satt där. Men jag kände mig helt lugn konstigt nog, men man kan inte bli annat med en sådan underbar personal. Idag är det dom på CIVA som har gjort min dag.
Simon hölls nersövd fram till kl.18.45 eftersom hans temperatur sjunkit mycket under operationen (tror han hade en temp på 35,1 när han kom till CIVA) ville man inte väcka honom förrän han blivit tillräckligt varm, det är tydligen inte bra att vakna och frysa då hela kroppen skakar. Jag gick ut till anhörigrummet när Simon skulle väckas och respiratorn kopplas bort, kändes som om jag kunde bespara mig att se när dom drog upp en stor tub ur halsen på honom.
När jag efter 40 min blev hämtad av en av sköterskorna hade Simon frågat efter mig och jag fick äntligen träffa honom första gången efter att han hade vaknat. Han var ganska borta men det gick att prata med honom även om han efter tio minuter frågade samma fråga igen. Han fick tummen upp i alla fall som jag lovat och när jag vid 21.15 tiden lämnade sjukhuset kunde han prata ganska normalt och till och med säga I Love You med ett leende skymtandes på läpparna. Han kommer säkerligen inte komma ihåg detta i morgon och inte heller att jag har varit där, men det gör inte så mycket, jag vet ju att jag har varit där och det är viktigast för mig.
Men han är dålig, han har 14 slangar kopplat till kroppen och kan inte på något sätt ta ut någon lycka i förskott, och han vet att han har en lång väg kvar att vandra om han kan gå runt sängen på söndag ska vi vara glada säger dom, men han är en riktig kämpe och körde 15 andningsövningar i ”pipen” när jag var där även om han bara behövde göra 10. Han har också hela kroppen fullproppad med smärtlindring och annat så det kommer nog att varar värre i morgon.
Ligger han kvar på CIVA i morgon bitti har jag blivit lovad att få komma förbi och hälsa på innan mitt plan lyfter från Arlanda kl 09.00, så nu ska jag sova och hoppas att han inte blir flyttad för då får jag inte komma.
Sov gott ! Det ska jag göra
Kram Tess
