Nu närmar det sig, snart är det september och då någon gång ska vi får ett besked på om vår lilla fina Kastanjegård får stå kvar. Jag skulle inte bli förvånad om det dröjer långt in i november innan det kommer, vi har ju hört det förut om vi säger så.
Jag kan inte vänja mig vi tanken att vårt hem kanske inte ska få finnas kvar, utan rivas och köras över av en stor ful väg, jag älskar mitt hem.
Jag funderar på hur jag kommer att reagera när dom står där och meddelar att gården ska rivas, kommer jag att börja gråta stora krokodiltårar, kommer jag blir vansinnig och bli trädkramare och hungerstrejka utanför Hemköp, eller kommer jag bara bli helt stum, jag vet faktiskt inte, jag har ju ändå levt med tanken att det kanske är så det kommer att bli i flera, flera år nu. Att leva i ovisshet är nog ändå det värsta. Jäkla trafikverket, man får inte utsätta människor för sådant här.
//
Ha en skön kväll och tänk på att vi bara har varandra till låns, så vara rädda om varandra Kram Tess
