Den lilla trippen till Stockholm blev minst sagt en spännande sådan kan man säga.
Jag hämtade upp Marion i Kungsbacka vid 10-tiden i lördags och sedan körde vi E4 upp mot Stockholm, vi stannande i Mjölby och åt lunch i solen, sååå härligt, när vi vid 15.30 tiden skulle checka in på hotellet så fanns inte vårt rum kvar !!! till historien hör att jag redan i december bokade hotell för detta ändamål, det första Hotellet jag fick tag i hade inte med i sin planering att laga Handikapphissen på närmare tre månader, så det fick jag avboka, jag hittade ett annat Hotell med handikappanpassat rum, bokade, men när jag efter tre veckor hörde av mig eftersom jag inte fått någon bokningsbekräftelse säger tjejen i receptionen, Ja men vi har byggt om det rummet så vi har tyvärr ingen sådant rum längre.. hmm vad hade hänt om jag inte ringde, då hade vi stått där utan rum.

Jag fick tag i Clarion Hotell Stockholm på Söder, där hade dom minsann hadikappanpassade rum, men det rummet fanns ju inte när vi väl stod där i receptionen. Tänk att jag hade det på känn, – Tyvärr det stod inte i bokningen,säger ansvarig, – Joooooo det gjorde det med tanke på allt strul ringde jag själv och dubbelkollade och det gjorde det. Efter lite tjafs och väntande, ordnade dom tillslut ett rum som vi fick vid 22-tiden, fråga mig inte hur, men det löste sig.

Vidare skulle vi äta middag på Kungsgatan på Rydbergs. Där skulle vi också möta upp Martin som är arbetskamrat med Marion, vi fick instruktioner om att parkera i ett parkeringsgarage intill, när vi skulle ta oss upp ur detta, hittade vi ingen hiss utan fick ta samma väg som bilarna, upp för en brant backe och högst upp fanns en lite plåtdörr och en smal, smal trottoar med en hög, hög kant. fråga mig inte hur med när jag ska försöka få upp dörren, åker Marion baklänges med rullstolen ned för den höga kanten, gör en sväng och fortsätter ned för backen i full fart tills den slut ställer sig på tvärren. HERREGUD !!!! där trodde jag det var kört, att hon skulle slungas ur rullstolen och hamna mitt i vägbanan och givetvis skulle det komma bilar som skulle upp ur garaget och hänga sig på TUTAN, för det gör man tydligen i Stockholm hela tiden…. ;

Som tur var gick det bra och det följdes av ett gapskratt, gud vad vi skrattade

Vidare åt vi god middag på Rydbergs, begav oss till Maximteatern där vi såg Jonas Gardells ”Mitt enda liv” den var jättebra, tänkvärd på många sätt och bygger lite på ”Torka aldrig tårar utan handskar”

Vad tror ni händer när vi ska åka hem ???
Jo eftersom det inte finns någon hiss på Maxim, har dom personal som hjälper alla rullstolsbundna upp och ner med rullstolarna.
Killen som har hjälpt oss har lutat rullstolen bakåt för att komma upp för trappan och när han kommer upp, glömmer han att tippa ner den igen, så han släpper bara och hela rullstolen tippar bakåt. Vilken tur att Marion han luta sig framåt annars hade hon slagit bakhuvudet i stengolvet… VAD ÄR DET SOM HÄNDER ?? vi fick oss i allafall ett gott skratt till efter att vi hade satt hjärtat i halsgropen. Killen kommer inte att göra om samma misstag igen det vill jag lova.

På söndagen blev det hotellfrukost och sedan åkte vi hem mot Sveriges framsida igen, där sken solen från en blå himmel och temperaturen visade hela 15 grader varmt.
Atlanta fick sig ett pass i pardonen av Ulle och sedan ville Alicia rida Gillian.
Hon är rolig Alicia:
– mamma jag vill hoppa, säger hon och pekar på ett räcke på typ 1 meter
– Men lilla vän, det går inte först måst du kunna styra och stanna, och dessutom kan inte Gillian hoppa det höga hindret
– JO det kan hon vist det, säger hon då

Tillslut fick jag henne att inse att först måste man kunna rida själv innan man kan börja hoppa, så vi började med lite styr övningar och sedan fick hon lära sig att göra halt och sätta igång i skritt alldeles själv. Gillian är ju jättesnäll, bara man inte smackar för då ser ni, då händer det grejor, då blir det full fart framåt.

Ha en skön måndag
// Kram Tess