Igår var jag nere med Selma i Varberg på sjukhuset för att göra ett EEG på hennes hjärna. Vi håller på att göra en utredning efter det som hände i mars när hon förlorade medvetandet, helt utan anledning
Det började på morgonen med att hon kräktes upp hela frukosten, vi bestämde att Simon skulle åka med Calvin och Alicia till skidbacken med familjen Lorentsson och att jag skulle vara hemma med Selma. Under en tid tillbaka har Selma kräkts lite i tid och otid och oftast i bilen vilket kan tyda på att hon är åksjuk men även på nätterna. Hon har också under en tid tagit sig över vänster öga och öra.
Gänget försvinner iväg till backen och jag och Selma tar en promenad med vagnen, hon somnar och sover nästan två timmar.
När hon vaknar tycker jag att hon verkar lite ”dåsig” jag tar upp henne och går in i köket, ger henne lite vatten att dricka och en liten, liten bit pannkaka. Helt plötsligt känns hon lealös och jag inser att något inte står rätt till.
Jag ringer Simon och säger – Selma är väldigt dålig, du får nog komma hem.
Sedan går allt väldigt fort, hon försvinner bort i omgångar och jag ringer först 1177 till sjukvårdsupplysningen, där är det 12 min kö och jag inser helt plötsligt att det här är allvarligt.
Jag lägger på och ringer 112, precis då försvinner hon bort och jag får ingen kontakt över huvudtaget med henne, ögonen är vidöppna men det är ”ingen hemma” jag får en fruktansvärd känsla av att hon är död.
Mannen jag pratar med på SOS är lugn och pratar med mig hela tiden, jag hör mig själv säga – det här händer inte mig, hon är död.
Han frågar om jag ser om hon andas, eftersom jag bär henne med bröstkorgen mot mig, ser jag inte det, utan upprepar bara – det här händer inte mig, hon är död.
Konstigt nog är jag helt lugn, även om jag känner en fruktansvärd panikkänsla.
Han ber mig lägga henne ner och frågar igen om jag kan se om hon andas, han ber mig lägga fingret under näsan för att känna, jag känner ingenting.
jag stirrar bara in i hennes ögon och säger igen – det här händer inte mig, hon är död.
Sedan lyfter jag blicken och får se att hennes bröst rör sig upp och ner, HON ANDAS!!! JAG SER ATT HON ANDAS!! säger jag till mannen på SOS
Han ber mig ge henne hjärtmassage och förklara hur jag ska göra.
– När kommer ni, varför tar det sådan tid?
Han förklara att det är två ambulanser på väg och att dom snart är på plats
Det känns som om en evighet, men jag fokuserar bara på Selmas bröst och att hon andas. Jag tänker att hon kanske är hjärndöd, men hon andas i allafall vilket innebär att hon lever.
Det här är utan tvekan dom absolut längsta 22 minuterna i mitt liv. Ambulansen kör fel och hittar inte och plötsligt kommer Simon hem helt ovetande om vad som hänt, han springer ut till vägen för att möta upp ambulansen.
ÄNTLIGEN kommer dom, fyra personer för att hjälpa oss.
Dom kollar hur hon syresätter sig, tar ett stick i fingret, tar ett blodtryck, inte en reaktion från Selma. En sjuksköterska krossar en dextrosol och blandar med vatten i en spruta och ger det genom munnen, efter några minuter kvicknar hon till och ser för första gången på 30 minuter levande ut igen.
Selma får åka med Ambulansen och Simon först ner till Vårdcentralen i Sälen och sedan efter undersökning och några samtal blir vi skickade till barnkliniken på Falu lasarett.
Här blir det fler undersökningar och vi blir inlagda på avdelning 34.
Vi beslutar att Simon ska åka tillbaka till Sälen eftersom Calvin och Alicia är kvar där med våra vänner som får dra lasset med fem ungar själva.
Jag och Selma blir kvar … 
återkommer med fortsättningen
//Tess
