14Jan 2018
För ca5år sedan, strax efter att jag börjat motionera, läste jag en artikel i en tidning, den handlade om ett ”terränglopp” som startade tidigt på morgonen, det var bäcksvart, en liten grupp löpare hade lampor och reportern skrev att det knastrade mystiskt av löparnas ståldubb i januarinatten.
Det var också underligt för loppet hade startat på Onsala halvön, där jag bor, och ända till göteborg längs vandringsleder i det kuperade naturreservatet Sandsjöbacka!!!
Galet!!! tänkte jag, hur klär man sig för det, hur hittar dom, äter dom??? Var kommer dessa människor ifrån?
Frågorna var så många att jag helt enkelt inte ägnade mer tid åt det, TRODDE JAG DÅ!
Men under alla följande år har jag sett detta som det omöjliga målet, något som är för en liten klick i löparkretsar, något som jag tyckte var väldigt attraktivt!
Jag har aldrig nämnt min dröm/mål för någon, man blir ju kallad galning för betydligt lättare uppgifter….
Hade tränat inför Turkiet (60k) i Oktober 2017, körde även Tjönarparen (50k) i december och Anders Sandegårds höjdmeters-backyard på annandag jul 2017.
Men jag saknade ”timmar”, mängdträning o långpass.
Kände mig ändå hyffsat förberedd inför uppgiften och som vanligt sjukt nervös och spänd, jag får ju nästan alltid krampkänning vid ca20k så en raceplan och nutritionsplan var ett måste.
 |
 |
På morgonen körde svärfar ner mig till Tjolöholm så jag kom precis lagom innan start –Tack L.H!
Starten gick 06.00 utanför slottsporten, precis på samma ställe som vi hade våran bröllopskål 29maj 2010, magiskt!
Det var enligt prognos ca 0grader, det skulle bli lite kallare under dagen.
Bitvis var det lättlöpt första milen, mot Fjärås bräcka, svårt att ”hålla igen på farten” och inte dras med i klungan som var betydligt mer erfarna än mig.
Min plan var att håll ett snittempo på 7min/km på den första halvan (4mil), alltså till Lindome.
Kläder och skoval kändes mycket bra, det var tyst, mörkt och nästan inga bilar när vi sprang över E6 vid Fjärås station.
När vi sprang nerför berget mot Stensjön och Hjälm så kände jag krampen började göra sig påmind och jag längtade efter dagsljuset.
Jag knatade på, åt godis, och drack varmt.
Vid första kontroll Iglakärr 25k, så fyllde jag en varm flaska med vatten och en flaska med sportdryck, det blev en bra mix och kändes skönt med den värmande flaskan mot bröstet. Detta koncept körde jag sedan på alla 5 checkpoint.
Det var ett par timmar själv här men sen kom en stockholmare ikapp och vi följdes åt till Lindome, han sprang egentligen lite för fort för mig men jag ville så gärna ha hans sällskap så jag gamblade lite med kramprisken.
Hade nu varit ute ca 5tim.
Vid Lindome 40k fanns det möjlighet att ha en ”Dropbag”, en väska som organisationen transporterat dit från starten.
En del har packat nåt dom tror sig vilja äta eller ett ombyte inför en lång kväll.
I mitt fall så stod Therese där med en uppvärmd hästlastbil, med uppvärmda kläder och varm pannkaka med Nutella och hallon, mums.
Jag hade planerat att byta till mina Icebug med ståldubb, men bestämde mig för att behålla mina nyaköpta Hoka Speedgoat för allt var ju så bra.
Det kan också vara vanskligt att ta av sig skor i dom här lägena och upptäcka eventuella skavanker och som sen ger negativa tankar senare i loppet. -Tack Therese!
Efter Lindome går man i Sandsjöbacka området, ”Ståldubbens hem”, men det hade ”fryst på” över natten så det var ”bara klabbigt”.
Jag böjande få ont i höger knä, detta oroade mig då det var lång väg kvar, jag hade från början bestämt att om jag kommer till Spårhaga (60k och då endast 2mil kvar) utan fullt utvecklad kramp så skulle inget få stoppa mig.
Men knät behöver jag ju…
Krampkänningen började nu kroppen vänja sig vid och jag reglerade effektuttaget efter dess intensitet, hade nu gått ner till snittempo 8min/km, det är också härjigare natur nu, med en del delar som du försöker ta ikapp tappad fart.
Här hittade jag min försvunne stockholmare igen, han hade sprungit fel och dök upp från ett sidospår, kul!
Gjorde ett snabbt stopp på Kyrkobyn 50k, fyllde vätskor och sen iväg,
Nu gällde det att ta sig till Spårhaga genom terräng jag kände till väl, detta är första halvan av Sandsjöbackadelen, bara få gjort detta så har jag mitt delmål.
Jag var trött, man tar omvägar runt stenar som är typ 20cm höga, hållningen är helt kass, men det går framåt!
En trevlig kick fick jag dock av att en arbetskamrat hade tagit sig ut i skogen och hejade på, -Tack Henrik!
https://youtube.com/watch?v=B4BLsjkRNNM%3Frel%3D0
film; slå på ”desktop Version”
Vid Kontroll Spårhaga 60k höll jag min tidsplanering hyffsat och brydde mig mindre om krampkänningen, tog en extra kopp varm buljong, salt som fan, mums. Stockholmaren verkade sloknat något så jag gick ut före honom. Ensam igen…
I andra delen av Sandsjöbacka delen så är det ett par riktigt söliga partier och en del stigningar, knät gör framför allt ont i nerförs lut, då böjer man liksom mer på knäleden..
Tog häng på två löpare, en dansk och en irländare, dom hade bestämt sig för att springa ihop förstod jag.
Dom sprang lite för sakta men det var skönt att ligga bakom o lura på deras vägval över vattensjuka partier. Sprang sen förbi när jag visste att faran var över.
Det var bara att jobba med positiva tankar nu, ”bara Änggårdsbergen kvar”
Hade här ”tappat” i tid men löparna blev tröttare och jag tyckte jag kunde ”stå på” rätt bra fram till nästa station.
Jag var bara glad att detta antagligen skulle gå vägen.
Kontroll Sisjön 72, en ljuvlig syn, här möter man ju också vanligt folk på promenad som hejar på en glatt.
Nu bär det av nerför och jag passade mig för att springa fel (med förra året friskt i minnet). Den sista delen av detta lopp går på samma bana så jag kom ihåg hur jag krampade här förra året på 44k-distansen. Men inte nu minsann!
Jag sprang hela vägen från Sisjön, över dalen, in i Mölndalsravinen och upp i Änggårdsbergen.
Det var rejält mörkt nu igen, och ännu mörkare i skogen. Jag räknade att jag hade ca 2tim kvar på pannlampan så inget sölande nu!
Detta är det jobbigast partiet på hela sträckan.
Såg ett par ljus längre fram och tänkte att dom måste jag ikapp!
Det visade sig att det var en kompis och två andra, Martin C som jag tittat efter hela dagen. Han ”brukar” komma ikapp mig på tävlingar och ”plocka upp mig” när jag är helt slut, denna gången var det kanske tvärt om. Vi slog följe sista biten.
Jag hade efter Sisjön börjat kolla mer och mer på klockan, undrade om jag kunde komma ikapp och gå in under 11timmar, alltså tillbaka till ”Min Bästa Tänkbara” tid. Men det gör så ont i kroppen, och tankarna bråkar med varandra. –Vad spelar det för roll att komma in 5 minuter före eller 5min efter på en hel dag,,,
MEN DET GÖR DET! helst när man är nära jämn timme.
Martin upplyser mig när vi är på väg nerför Änggårdsbergen mot Botaniska, -att om vi skall klara ”11tim” så får vi lägga in ”3tempo” de sista 2k.
Jädrar va jag tog i och på den sista knicken (innan Slottsskogsvallen skall man springa över det lilla berget närmast spårvägen) så hade dom dragit om banan från förra året, FAAAAN extra tid!!!
Kutade ner för slänten och in på stadion,
Hör av speakern att familjen och lilla Selma väntar, är sååå kul att jag fick det på film.
https://youtube.com/watch?v=fxpb_yt55A0%3Frel%3D0
film; slå på ”desktop Version”
Klockan säger 83,9k Tid 10:59:45 Det blev en trevlig 49plats.
Vi var ca 130personer anmälda, ca30 startade ej och ca10pers skulle komma att bryta under loppet.
Det här var kul, det får vi göra om!
Foto Robert Axelsson
P.S
Sandsjöbacka Trail Marathon hade i början en distans på ca 60k som utgick ifrån Onsala, starten är numera flyttad söderut till Tjolöholm och distansen blir då 50miles (82km) D.S
