Lussebak (morr…)
Så var då årets lussebak avklarat. Och plötsligt blir jag påmind om varför man håller på med detta endast en gång per år. Ambitiöst nog så passade jag även på att dra igång pepparkaksbaket (nej, ingen egen deg här). Undrar vad jag tänkte på egentligen?
Även om man ”fuskar” med pepparkakorna så ska ju s**ten kavlas ut, stansas och pillas ut på plåten – utan att figurerna går sönder. Lättare sagt än gjort när degen fnasar sig och spricker hela tiden. Inga namn nämnda men jag använde en deg från G*lle. Aldrig mer.
Nåja, under tiden som jag kämpade med pepparkakorna stod min alldeles egna, hemmagjorda saffransdeg på jäsning. Och här kan jag inte skylla på någon. Jag började med att göra ”flätor” av de första degbullarna, som jag blev riktigt nöjd med – men de blev ganska stora – så jag nöjde mig med att endast fylla första plåten med dessa. Som brändes vid naturligtvis. Här skyller jag faktiskt på receptet, för det stod 250 grader – vilket blev ALLDELES för varmt i min ugn…
Ja, ja. Jag gav upp flätorna och fortsatte med mer traditionella ”kusar”. Rullade och rullade. Snurrade och snurrade. Mjölade och mjölade lite till. Blev kladdig om fingrarna av degen – sen stelnar degen och fingrarna känns torra och fnasiga. Usch! Jag avskyr den känslan! Peta i russin och pensla på ägg med degstela händer.
Missförstå mig nu inte. Jag gillar egentligen att ”baka” – fast inte med deg! Efterrätter, mjuka kakor etc är en helt annan grej. Då slipper jag kladda ner mig om händerna. Jag är helt enkelt mer en smetmänniska än degmänniska!
Nu dröjer det i alla fall ett helt år tills nästa lussebak. Och då ska jag inte göra misstaget att baka pepparkakor samma dag. Blev för mycket tid vid bakbordet och ugnen helt enkelt. Lagom är bäst!
God jul.
Ps. Jodå, resterande lussekatter (som jag inte brände vid) blev faktiskt goda. Man kan nästan säga att de var värda besväret…
