Hejsan !

Jag heter Sara Wennroth, är kusin med Tessan, och bor nuförtiden i Kungälv. Min familj består av min man Daniel och våra tre barn, David 9, Erik 7 och Amanda 5 år. Jag är florist och driver mitt företag wennrothsblommor.se i form av ateljé här hemma. Det är väldigt roligt och inspirerande, men idag tänker jag inte prata blommor utan något helt annat.

Jag vill berätta om en väldigt speciell händelse. Jag tar det från början.

Under ca 10,5 år hade vi glädjen att få ha Caesar hos oss. Våran hund. Han hade allt. HAn var snäll, envis och busig. Stor och lite bufflig. Underbar! född på skottdagen år 2000.

I början av juli 2012 blev Caesar väldigt dålig. Det gick på några dagar.Vi märkte att han tappade ork och livsgnista. Just den här perioden så rådde det värmebölja, och det var väl inte så konstigt om han var lite slö, tänkte vi. Men sen gick det fort.Han ville inte göra någonting.Inte äta eller dricka. Inte gå ut. Inte resa sig. Fort till Blå sjärnan. Det var den 12 juli.Jag hade i detta skede inte någon annan tanke än att Caesar bara behövde någon behandling eller medicin som skulle göra honom bra igen. De ville behålla honom över natten sa de. Jag åkte hem. Daniel kom också hem. Samma kväll vid 18 ringer Blå stjärnan med ett besked vi inte var beredda på, Caesar skulle inte klara detta.Hans kropp hade slutat producera vita blodkroppar och det fanns inget att göra. Nästa dag skulle vi åka in och ta farväl. Bara sådär.

13 juli kom. Det var min födelsedag. Vi åkte in hela familjen utom Amanda som var så liten. Vi klappade och kramade Caesar, som var så lugn och harmonisk. Han fick sprutan, och allt var över. Det var hemskt. Tårarna forsade i bilen på väg hem.

Jag öppnade bagageluckan som så många gånger förr, och tog ut ett tomt halsband och koppel, och gick in i hallen och kände att allt bara var svart.

Precis då, när jag stod där med kopplet i hand, så hörde jag: ”PIIIP!PIIIP! PIIIIIIIIIP!” Jag gick ut genom dörren som stod på vid gavel. På gatan utanför tomten satt en liten fågelunge. Fågeln hoppade genast fram till mig helt orädd. Jag ropade försiktigt på Daniel och barnen som var på andra sidan huset. De kom. ”Titta, det är en hälsning från Caesar! Han har det bra nu”, sa jag. Fågelungen skuttade då in i våran hall och satte sig bland våra skor. Det var ett magiskt ögonblick.Vi tog ett sittunderlag som låg där, och fågeln hoppade upp därpå. Vi gick med lilla fågelungen på sittunderlaget upp mot skogen, men innan vi kommit fram flög den i väg

Vi tittade på varandra, och alla tänkte samma sak: Vad hände just? Kanske inget unikt med att en orädd fågelunge hamnar lite fel, men att det hände precis den dagen, just i den stunden, när vi behövde det som mest, det var något alldeles, alldeles speciellt för oss. God Jul !