Snart är det ett år sedan vi var på Akademiska Sjukhuset i Uppsala för första gången och träffade Haile Matheme. Det känns så skönt att operationen är över, konstigt nog är det inte så att alla tankar bara har försvunnit, innan operationen tänkte jag på Simon och hans sjukdom flera gånger om dagen och veckorna innan operationen flera gånger i timmen. Idag blir jag påmind varje gång jag ser Simons ärr på magen och även så fort jag ser en annons för cancerfonden. Jag blir påmind när jag av någon anleding råkar slinka in på någon sida på internet som handlar om människor som drabbats av samma sjukdom, och jag blir väldigt illa berörd av detta.
Tankarna och funderingarna kommer nog att leva kvar väldigt länge och oron om att det ska komma tillbaka finns där också väldigt, väldigt ofta, så fort Simon tar sig över magen blir jag livrädd och får ont i hjärtat. När jag ser på våra barn, tänker jag i bland, – snälla gode gud låt dom slippa att drabbas av denna fruktansvärda sjukdom och självklart önskar jag inte någon annan det heller. Det 23 november är det 6 månader sedan Simon genomgick operationen i Uppsala, det är dags för den första magnetröntgen och även dags att ta nya blodprover.
Var rädda om varandra man vet aldrig när man biter i körsbärslikören i chokladasken.
” Life is like a box of chocolates, You never know what you´re gonna get”
Kram Tess
