Hur trött man än är, när man kommer hem, är det som balsam för själen att gå ut till hästarna i stallet. Nu i kväll har Atlanta och jag varit ute i regnet i paddoken och ridit, hon var jättesnäll och jag fick mig ingen flygtur tack och lov. Ärtan fick komma ut och busa på longerlinan, hon bockade mest hela tiden och var jätteglad, hon é verkligen en härlig individ. Jag bli lycklig bara jag ser henne, även om vi ibland har våra diskussioner om hur vida vi ska spola benen eller ej. Men när hon lägger huvudet på sné och blinkar med sina stora fina kastanjebruna ögon, för att hon vet att jag har godis i fickan då blir man lite varm i hjärtat även om jag vet att det är godiset hon vill åt.
Ibland kan hon också bli sådär riktigt kelsjuk och då står hon med huvudet lutat mot min axel och blåser varmluft i nacken på mig och hoppas på att jag ska klia henne på halsen en sådan kväll var det idag, så det blev massa mys i stallet.
Tyvärr hittade jag inget kort på Ärtan i min dator, men ett på min fina lilla ponny som tyvärr inte finns längre.
