Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag blir såååå trött på det här. Simon befinner sig just nu på Uddevalla sjukhus och för att göra historien kort så ringde han till Uppsala Akademiska i morse och frågade lite över operationen eftersom han fortfarande inte känner sig helt hundra. Han fick prata med Haile Mahteme som sa att han måste åka till ett sjukhus och ta nya prover för om han inte är 100% bra blir det ingen operation.
Eftersom Simon och barnen varit på Rom i natt fick han åka till Henåns vårdcentral (som ligger närmast), men därifrån hade ”provbilen” till Uddevalla redan åkt och eftersom proverna måste vara klara idag är det ju smått panik i lägret. Så han har nu åkt vidare till Uddevalla och där måste allt ha sin omständiga gång, man kan inte bara åka till ett sjukhus och få hjälp med att ta prover, man måste först träffa en läkare och sedan ska det skrivas journaler, och sedan ska det bedömas och sedan ska det till labbet och tas prover och sedan ska analyseras och sedan ska det tillbaka till läkaren som sedan kan skicka en journal med Simons prover till Uppsala och emellan detta är det en jäkla väntan..
Ja sa till Simon i telefonen att du får bli lite arg på dom, han är alldeles för snäll, ett stick i fingret och en bomullspinne i halsen kan väl inte vara så svårt att hjälpa till med tycker man ju. Räcker det inte med att jag har suttit här och gråtit för att få hjälp sa han då….
Så nu håller vi tummarna för att dom är snälla och gulliga och skyndar på det lite i Uddevalla. Det känns ju sådär roligt om operationen skulle bli inställd som vi har vänta på och våndats över i snart ett år . Jag skiter i alla kostnader för flygbiljetter hit och dit och hotellnätter osv som är inbokat, och allt annat som redan är fixat. Det skulle vara helt fruktansvärt att få vänta på detta igen, denna förbannade oron som fullkomligt tar musten ur allt.
Vi är ju så nära nu och snart skulle det vara över… Men hoppet är det sista som överger människan.
jag återkommer när jag vet mer.
// Tess
