Nästa söndag vid den här tiden är det dags att sova sista natten hemma innan det bär av mot Uppsala Akademiska sjukhus. Idag är det 10 dagar kvar till den dagen som kommer med all säkerhet att bli den värsta i mitt 35-åriga liv, så är det med all säkerhet, med tanke på hur det känns redan nu.
Vissa dagar är helt klart bättre än andra, men nu går det liksom inte stoppa huvudet i sanden längre (något jag gjort det sista året). Ingen ide´att oroa sig har jag försökt tänka, men det spelar ingen roll att man försöker tänka så för det kommer i kappen en var så säker. Just nu vaknar jag varje morgon och undrar om det är idag männen med dom vita rockarna ska komma och hämta mig, det är svårt att tänka klart, det känns som en gröt i hjärnan och allt man gör går på rutin, hjärnan är någon annanstans. Den där operationen dyker upp i hjärnan varje minut dygnet runt, helt sjukt att det kan vara så och oro är en fruktansvärd känsla.
Simon verkar ganska lugn och det är oftast han som får trösta mig, helt fel, det är ju jag som ska vara stark och trösta honom. Jag biter oftast i hop, men det går inte alla dagar. Det känns direkt på morgonen när man vaknar vad det är för en dag, antingen är det en dålig dag och då räcker det att någon säger något snällt, eller frågar hur det är så börjar jag gråta, medans andra dagar går det ganska bra.
Tänk vad många människor det finns som har det så här, som är oroade över någon närstående som är sjuk eller liknande, ussh jag önskar inte min värsta fiende att ha det så. Idag har varit en ganska bra dag, men i torsdags och fredags var det värre.
Ha en skön kväll och var rädd om varandra!
Kram Tess
