Igår var vi på ortopeden med Calvin och träffade Mikael som jobbar som överläkare där, han tittade på Calvins hälsenor och fötter eftersom Calvin alltid går på tå, så använder han inte sina hälsenor som har blivit lite korta och strama.Vi ska stretcha hans fötter så ofta vi kan varje dag i ett halvår och sedan ska vi höra av oss. Man kan också operera och dela på hälsenan men det känns inte så bra, dessutom blir det inte alltid bra, så det hoppar vi över i samråd med läkaren. Man kan också gipsa benen och göra skenor som han får sova med, då foten ligger i sträck hela natten, men alla barn gillar inte att sova med båda fötterna fast i skenor, vilket man kan förstå, men han tyckte att vi skulle prova detta om ett halvår, så vi får väl se. Jag ser det inte som ett problem, han kommer inte att gå på tå hela livet utan när han blir större kommer det att bli för jobbigt när kroppen blir tyngre så då kommer han att sätta ner foten.
Jag gick på tå tills jag var 12 år och jag kan inte säga att jag har några större mén efter det, men jag fick göra några övningar på ortopeden som jag givetvis inte klarade av, men det är inget jag har tänkt på, herregud jag kan inte sitta på huk med hälen i golvet utan att trilla bakåt osv. Det är ärftligt att gå på tå, så jag antar att jag är den skyldige till detta.
Calvin fick ett klistermärke och en medalj av doktorn och var sååå stolt när vi gick i från sjukhuset. -Mamma!, jag fick ett klistermärke och en ”endalj” av farbror doktorn och han fick titta på min fötter, bra va!!!
Fortsättning följer även i detta ärendet 
Kram Tess
