Blog Image

Välkommen till Kastanjegården

Kastanjegården.se

Här kan du läsa om det mesta som händer i vårt dagliga liv om hästar, löpning och mycket annat men också lite om sjukdomen Pmp (bukhinne cancer) som drabbade Simon 2011.

Lucia

December 2012 Posted on 16 dec, 2012 13:50:26

Hejsan hoppsan det var ett tag sedan, här är det minst sagt hektiskt . Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men efter barnens öroninflammationer har det fortsatt med ögoninflammation och för drygt två veckor sedan vaknade Alicia en onsdags morgon med vattenkoppor över hela kroppen och efter det var det Calvins tur och det håller fortfarande på, så barnen har inte varit på dagis mer en två dagar på hela december.

På måndag skulle dom kanske kunna gå , men idag har Alicia fått ögoninflammation så då blir det inget med det. Mormor och farmor har hjälp oss att ta hand om barnen så att vi har kunna jobba så det har inte blivit så jättemånga dagar av vab och det är jag jättetacksam över då det just nu är helt hysteriskt på jobbet, kataloger, kataloger i massor och massa korrläsande, så jag känner mig ganska sliten, men snart är det jul och med den kommer en välbehövlig ledighet tack och lov.

Innan dess är det dessutom massor som ska göras, det ska inhandlas julklappar, städas, julpyntas, det ska bakas julgodis, osv osv. I torsdags blev det som sagt inget luciafirande för vår det, det mysiga luciafirandet i skogen med dagis fick vi avstå ifrån med tanke på vattenkopporna, men jag han precis hem till 18.30, hämtade upp Simons mamma hemma och sladdade in på parkeringen till Onsala kyrka tio minuter innan Lucia gudstjänsten, Åhh det var balsam för själen i den just nu stressiga vardagen att sitta där en timme och lyssna på fin sång och musik, väldigt fridfullt och jätte fint.

// Tess



12 December, Monica Wiridén

Gästbloggare Adventskalender Posted on 12 dec, 2012 20:18:08

Mitt namn är Monica Wiriden och är kollega till Therese på Stendahls. När Therese frågade mig om jag ville vara med och skriva något på hennes blogg visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om. Inte på grund av för få intressen… utan snarare av för många sådana. Jag gillar djur, fåglar, akvarier, växter, blommor mm mm. Och naturligtvis att att bygga på min lilla kolonistuga.

Till slut bestämde jag mig för att berätta lite om mina fåglar. Jag har 5 st trefärgade glansstarar. 2 par och en extra hane. De är frukt/insektsätare och kommer ursprungligen från östra Afrika. Deras latinska namn är Lamprotornis superbus om någon är intresserad av det. Mina är födda och köpta som ungar i Danmark, där den här typen av fåglar är vanligare än i Sverge. Jag tror faktiskt att jag är ensam om att ha de här i Göteborgsområdet. I södra Sverige med närheten till Holland och Danmark är de är mer vanliga. Mina går inomhus i en stor voljär där de har gott om plats att flyga, men är ute så mycket som möjligt under sommaren.

Mitt projekt till sommaren är att göra färdigt deras utomhusvoljär i min trädgård.

Det är en paviljong som jag köpte förra året, den ska kläs med nät, botten stenläggas och den ser ut så här.

Visar också en bild när de var på förstabesök i trädgården för några år sedan. I en liten resebur och jag tror att det var mer skräck än glädje vid just det här besöket.

Som foder får de pellets som bas för att täcka näringsbehovet ordentligt. Diverse insektsfoder, frukt, sallad, extra mineraler/vitaminer och naturligtvis levande som mjölmask och zophobaslarver. De älskar nudlar och ägg. En fördel med att hålla den här typen av fåglar är att de äter upp allt i sina matskålar. Inga fröskal som flyger runt här inte. Belysningen inne består av UV-A och UV-B så de får så mycket som möjligt av dagsljus. Och jag har även en rejäl luftrenare för att luften ska vara så bra som möjligt för deras skull, eftersom de går inne så stor del av året.

Man kan väl inte påstå att de är speciellt tama men när de får nåt de tycker mycket om så äter de i alla fall från handen.

Min äldsta hona kikar lite nyfiket och funderar på om hon ska få något godis.

De har stoooor variation på alla sina kvirr och sånger. Både hanar och honor sjunger, honorna dock inte lika mycket. Man förstår verkligen att de kommunicerar med varandra. De låter på ett sätt när de får mat, ett annat när de blir skrämda.

Här är en typisk pose av min äldsta hane när han har sett nåt han blir skrämd av. Det följs av ett speciellt läte och han slår ofta med vingarna för att understryka det hela.

De lär sig även att härma olika ljud, typ mikrovågsugn och gråsparvarna utomhus. När de kommer i häckningstankar förändras också sången mellan paren. Det finns även en hel del gälla ljud som de åstadkommer, men som tur har mina änglar till grannar varit väldigt förstående hittills. Jag har mina fåglar för att de skapar trivsel, är väldigt vackra och kvittrar för det mesta alldeles underbart. Tack Therese för att jag fick vara med i din blogg 🙂



10 December, Sara Flysjö

Gästbloggare Adventskalender Posted on 10 dec, 2012 16:58:39

Det är en stor ära att få vara med och fylla på i julkalendern. Tack Tessan! Och idag är det alltså min tur. Det är jag som skriver. Jag. Sara. Gift med Magnus. Mamma till tre härliga grabbar. Filip född 2006, Lukas 2007 och lille Arvid som syns med mig på bilden är född 2011. Tillsammans bor vi i ett lagom stort hus. Ett hus vi har väldigt många drömmar och planer med, men på tok för lite tid för. Vi ser det som ett livstidsprojekt!
Jag är utbildad sjuksköterska men har beslutat mig för att lämna sjukvården. Den yrkesmässiga framtiden ligger därför framför mig som ett blankt ark av fantastiska möjligheter. Medan jag väntar på insikten om vilka de exakta möjligheterna är så njuter jag av föräldraledighet. Får jag en stund över om dagarna eller kvällarna så läser eller skriver jag gärna, böcker eller bloggar. Om livsöden eller inredning. Min kamera är en favorit och att pillra med bilderna till sent om kvällarna. Men just nu präglas våra kvällar mest av barn som inte vill gå och lägga sig och en bebis som ständigt vaknar. Så de egna små projekten har också förlagts till livstidsperspektiv. Men några rader om den vintermånad jag gillar allra bäst, det har jag faktiskt lyckats skriva ned.

December. På så många vis en förväntans tid. En månad när vi längtar efter mer av allt det som hör årstiden och högtiderna till. Mera vintervitt och kallare luft, flera ljus och varmare värme. Vi planerar för stök och bak, pyssel och handel. Det blir en naturlig möjlighet att få sluta upp kring traditioner tillsammans med vänner och familj. För de allra flesta av oss är december en tid då de flesta av oss slänger ut det ganska svenska ’less is more’ och hänger oss åt överflöd. Om det så är av tomtar, sötsaker, glitter och guld, vintersport eller julklappsplanering. Mat, rim, sång. Minnen av jularna förr. Storslagna eller helt lagom planer för julen i år. Kanske redan drömmar om jular framöver.

Ett år, en december, så väntade vi lite mer än andra år. Lite extra. Eller kanske ganska mycket. Extra allt. Fast vi visste det inte då, medan vi väntade. Det var året då vår tideräkning skulle ändras. Det var 2007. Ett år då väntan egentligen föddes redan i april. Det var inte alls planerat men jag förstod på en gång vad som hade hänt. Jag hann göra sjutton graviditetstest innan det blev tydligt positivt och omvärlden kunde få ta in det som jag intuitivt redan visste.

(foto karin linde http://foto.dontblink.se/ )

Jag skriver i min dagbok i juni, graviditetsvecka 10: Nu när vi sett det lilla livet på ett tidigt ultraljud så vet vi helt säkert att det finns någon där inne och vi fortsätter fundera på om att han eller hon kanske tänker kika ut kring jul. Därför har vi laddat. Vi har inhandlat ett par klarröda velourbyxor och en liten vit mössa med röda fyrklöver.

September, graviditetsvecka 23: Lille skatt. Jag hinner sällan tänka på dig men du påminner mig ihärdigt om din existens. Det är jag väldigt tacksam för. Jag undrar så vem du är och hur det kommer vara att ha en liten igen, att vara mamma åt just dig.

Livet och graviditeten rullar på. Det närmar sig jul. Vi förbereder för den, vår första jul då Filip kommer förstå det här med paket. Han är ett och ett halvt år. En mysig liten krabat som rantar runt på egna små äventyr i huset. Huset. Det är vår första jul i huset. Jag köper en gran, den största jag hittar. Det är knappt att jag lyckas få in den i bilen. Den fyller övervåningen på ett majestätiskt sätt och lovar julstämning så att det både räcker och blir över. Men det skulle aldrig komma att hamna några paket under just den granen. Man skulle väl kunna säga att det blev ett hack i skivan. Tiden kom sedan att så tydligt kunna delas i ’livet före Lukas och livet med Lukas’. Eller Jesus som vi gärna kallar honom.

I maj 2008, när det lilla Jesusbarnet var drygt fyra månader så blev jag och några medföräldrar föremål för en universitetsuppsats. Då satte jag mig ner och skrev. Om upplevelsen, tankarna och känslorna. Så här:

ANNORLUNDA SPECIELL
2008.05.03

Graviditeten var inte riktigt planerad, men otroligt välkommen. Det var nio väldigt smidiga månader. Jag älskar att vara gravid! Beräknad nedkomst 080108. Vi skojade i nästan nio månader om att den lille killen i magen säkert skulle välja att komma på julafton. Kläderna att åka hem från BB i var därför röda och vita. Om förlossningen gick bra och vi alla mådde väl så ville vi gå hem på en gång. Efter de obligatoriska sex timmarna.

Under graviditeten så gick debatten kring NUPP, KUB och fostervattensprov het i media. Jag minns att jag läste artiklar och hade åsikter. Mina tankar då var att alla sådana tester var helt förkastliga i fall som vårat. Att jag precis visste vart jag stod. Självklart med inställningen att detta inte alls var något som angick mig, jag var inte en av dem som fick kromosombarn. Jag var ju ’bara’ 28 år.

Så kom kvällen den 23e december. Jag hade sammandragningar, som så ofta den här graviditeten. Plötsligt noterade jag att de kom regelbundet. Efter en lång stunds förnekande så ordnade vi barnvakt åt Filip, den blivande storebrodern som då låg och sov. Sedan tog vi bilen i den mörka natten. Det var otroligt tur att det var natt mot julafton och att vägarna därför var så gott som öde. När vi närmade oss sjukhuset hade värkarna blivit rejäla och ändrat karaktär. Jag minns den sista rondellen och känslan av att något hände i magen. Jag öppnade munnen ovh lägesrapporterade ’Magnus, jag tror att vi åkte lite för sent’.

Vi tog oss med nöd och näppe in på förlossningsavdelningen och hann precis in på ett rum innan jag fick den första krystvärken och vattnet gick. Tio minuter senare låg han på min mage, vår efterlängtade Lukas.

Min första tanke när jag såg honom var att han inte kändes som mitt barn. Han såg inte ut så som storebror hade sett ut som nyfödd. Kändes inte som ett barn som var mitt. Händerna var annorlunda. De hade korta knubbiga fingrar som var alldeles sladdriga. Jag försökte tränga bort de jobbiga känslorna och tankarna. En liten stund hamnade fokus på allt runtomkring; moderkaka, navelsträng och den lilles välmående. Sedan blev vi ganska snabbt lämnade ensamma. Magnus sa nästan omedelbart att ’det ser ut som han har Downs’. Jag minns att det gav mig en känsla av obehag. Jag sa åt honom att det var en fånig tanke, att bebisar ju faktiskt är platta och tilltryckta och ser knepiga ut när de är precis nyfödda. Vi skickade ut en julklapp i den mörka vinternatten, ett glädjens sms. Stora delar av våra familjer och många av våra vänner nåddes av budskapet. ’Tomten kom med med Filips lillebror, vår Lukas.’

När jag sedan låg där med den lille röde räkan och skulle försöka få honom att ta bröstet, ja då kom där ut en liten spetsig tunga. Han låg liksom och körde med den, in och ut, istället för att försöka ta tag. Så kom den igen, obehagskänslan.

Barnmorskan undersökte Lukas och allt verkade vara bra med honom. Jag tänkte att om något var fel så skulle de väl ha sagt något!? Vi pratade om att åka hem så fort vi fick på julaftons morgon och därför beslöt de att vi kunde stanna kvar på rummet på förlossningen istället för att flyttas till BB. Magnus lämnade oss där på rummet och åkte hem till Filip. De skulle sedan komma ner och hämta oss på morgonen. Så fort läkarundersökningen var gjord och vi var redo för att åka hem.

Morgonen kom, jag hade inte sovit många minuter. Kikade på mitt nya lilla barn, kände på honom och luktade på honom. Det kändes inte så som jag hade föreställt mig. Jag tänkte förnuftigt – känslorna kommer, det tar bara lite tid att knyta an. En ny barnmorska hade klivit på dagpasset. Jag kände ett stort och lugnt förtroende för henne med en gång. Hon medicinerade mina otäcka eftervärkar och gav besked att barnläkaren skulle dröja på grund av en akut transport till Halmstad. Magnus och Filip kom till oss men fick åka igen. Väntan blev för lång för den rastlöse lille ett och ett halvt-åringen. Vi bestämde att de skulle påbörja julfirandet utan oss och så skulle vi bli upphämtade så fort allt var klart.

När jag blivit ensam igen så bad jag barnmorskan om hjälp med amningen, det kändes inte som om jag fick honom att ta bröstet något vidare. Jag minns det glasklart men ändå inte mer än i fragment. Jag kastade ut några trevande frågor eller snarare påståenden, om att barn är så skrynkliga och att man så fort glömmer hur de ser ut. Att Magnus hade tyckt att det såg ut som han hade Downs syndrom.

Då kom de, orden som slet bort mattan under mina fötter ’ja, det är lite det jag misstänker också’ . Om jag själv hade misstänkt det så hade jag verkligen lyckats förskjuta det bra. Chocken blev total, jag kände mig helt tom. Satt där på sängen med Lukas framför mig. Höll i honom, såg på honom, kände hur munnen blev torr och huvudet lätt. Eva, min ängel till barnmorska, började prata om vilka tecken man kunde titta på. De tassliknande händerna, sandalgapet mellan stortå och de andra tårna, fyrfingerfåran i händerna, ett lillfinger som pekade mot ringfingret. Bitarna föll på plats. Jag sa darrigt att ’det är så, han har Downs’ och Eva instämde medan hon ändå lämnade en liten springa där hopp kunde få sippra in. Läkaren ska göra sin bedömning och sedan kan man inte veta hundra procent säkert innan det gjorts en kromosomanalys.

Även om han saknade fyrfingerfåra och inte hade något vidare sandalgap. Ja egentligen hade han inte så väldigt markanta drag, mer än det platta ansiktet och de sneda ögonen. Ändå så förstod jag att den där springan i dörröppningen, hoppets dörr, den skulle stängas och det kunde lika gärna göras nu. Jag bestämde mig där och då, jag ville inte hoppas för jag visste. Jag hade nog förstått det redan då han låg där på min mage i förlossningsrummet.

Eva berättade att hon själv var mamma till ett barn med Downs syndrom, en pojke på 23 år. Jag vet inte varför men det var en oerhörd tröst. Det fick mig att känna mig mindre ensam, mindre annorlunda, mindre förtvivlad. Eva visste något om de kval jag led, visste det av egen erfarenhet. Hon lämnade mig efter en stund, med specialtillåtelse att använda min mobiltelefon. Det blev en livlina, något att hålla i när tårarna kom och höll på att dränka mig i sorg och förtvivlan. Ett nytt sms formulerades och kastade förmodligen en skugga av blandade känslor över många av våra näras julfirande. ’Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Vår Lukas har med 99% sannolikhet Downs syndrom.’

Innan meddelandet skrevs och skickades hade jag ringt Magnus på hans mobil, inget svar. Ringde hem, inget svar. Ringde mina svärföräldar men han hade inte hunnit dit. De undrade om allt var som det skulle. Jag ville berätta för Magnus först men kunde inte ljuga och säga att allt bara var bra. När jag kände mig så förtvivlat förtvivlad. Så jag berättade. Den så öppenhjärtade och fullständigt ärliga reaktionen ’åh nej’ gav upphov till ett sting av sorg som rörde något djupt inne i mitt hjärta. På samma gång kändes det som den varma innerliga omfamning som jag så väl behövde där och då. Åh nej.

När jag väl nådde Magnus så satt han med Filip i bilen. De hade just kört upp på garageuppfarten hemma. Filip sov i sin bilstol. Jag sa det bara, rakt upp och ned. Magnus grät, jag grät. Hysteriskt. Aldrig någonsin innan eller efter den stunden har jag önskat så starkt att bara bara få vara nära. Magnus och jag, ingen annan än han kunde rädda mitt drunknande hjärta då.

Så kom logistikproblemen. Julafton. Filip. Barnvakt. Jag ringde min mamma. Hon hade bott hos oss det senaste halvåret och med henne var Filip helt trygg. Hon firade nu julen med sin man i Skåne. Jag berättade för henne och jag grät, hulkande förtvivlad gråt. Hon undrade om hon skulle komma och det fanns inget annat svar än ’ja’. Inget artigt ’nej det behövs inte, det ordnar sig ändå’. Jag ville bara ha henne där, hos Filip, så att jag och Magnus kunde få gråta tillsammans i den tomma, tysta, mörka BB-bubblan.

Magnus lämnade av Filip hos sina föräldrar, de grät båda två vid avskedet. Utan tvekan var detta den svåraste dagen i våra liv. Med råge. Den enda trösten som fanns var att få vara tillsammans och det sa vi om och om igen. Bara vi har varandra så ordnar sig allt.

Innan Magnus hann komma till mig på förlossningen så serverades jag lunch. Julbord á la Hallands landsting. Kan inte påstå att det lockade med mat. Tårarna rann och näsan var så täppt att jag knappt klarade av att tugga mellan det att jag hämtade andan. Ändå åt jag, jag tänkte att jag skulle behöva energin – med tanke på amningen. För det var ju så, Lukas fanns där också. Han som skulle vara den himmelska huvudpersonen i den här julsagan. Men det var som om han bleknade bakom sitt syndrom. Tankarna skenade iväg bortemot femton, tjugo och trettio år. Kan han gå i skola, flytta hemifrån, tänk om han vill ha egna barn, blir han retad, blir Filip retad? Ska vi ha ett barn för evigt och aldrig få uppleva ’när ungarna flugit ur boet’ ?

Barnläkaren bekräftade, ’klinisk misstanke om Downs Syndrom’ står att läsa i journalen. Annars såg allt ut att vara bra. Hjärtat verkade friskt och efter ett EKG fick även den låga pulsen godkänt. Vi fick ett rum på BB till sist. När man får ett barn med Downs Syndrom så bör man inte åka hem direkt. Man vill se att barnet mår som det ska, får i sig mat och börjar gå upp i vikt. Hade vi känt att vi kunde välja själva så hade vi nog åkt hem direkt ändå och med facit på hand så var det suveränt att de fick oss att stanna. Hur skulle det ha gått annars?

Nu fick vi tid att gråta och prata. Allt medan livet där hemma fick pågå så gott det bara gick. Tiden på BB känns vid tillbakablick som en lång lång dimmig gröt. Vi grät, pratade, försökte tänka positivt, funderade kring framtiden, kände oss rätt ensamma och väldigt vilsna. Det gick inte att greppa om verkligheten. Vardagen pågick överallt runt omkring men för oss stod tiden stilla medan tankar och känslor malde. Vad innebär Downs syndrom egentligen? Jag hade väldigt begränsad erfarenhet och kunskap. Den lilla jag hade bidrog tyvärr inte till några positiva bilder.

Så satt vi plötsligt där, föräldrar till ett barn med handikapp. Handikappad. Ett ord som är så stort och så laddat. Negativt laddat.

Vi fick en liten folder av personalen, Välkommen älskade barn. Den skänkte tröst. Den gav oss något att göra. Bilder att se på, liv att läsa om, känslor att känna igen sig i. Jag grät av lättnad när jag förstod att mina känslor och tankar hade tänkts och känts av andra, andra som kommit längre och tagit sig förbi det jobbigaste. Andra som kände kärlek och lycka, att livet var precis så som de önskade och att deras alldeles speciella barn var något av det bästa som hänt dem. Jag minns inte om jag förnuftsmässigt förstod att jag också skulle känna så en dag men jag vet att det gav mig hopp om saken. Då och där så levde de förbjudna tankarna i mitt huvud ’han kanske blir sjuk och dör, då sörjer vi och sen skaffar vi ett nytt normalt barn och livet blir så som vi hade tänkt oss’.

Mitt i alla de svåra känslorna och hopplösa tankarna så sa folk till oss att vi verkade ta det så bra, att han var så fin och att allt skulle gå så bra. Jag höll med och trodde dem, fast ändå inte. Men visst var han fin, det hade jag börjat känna på allvar. Och visst tog vi det bra för i kaoset höll vi Lukas i våra armar, höll honom nära och ville inte släppa taget. Han sov jämte mig i min säng nästan alltid. Jag hade honom i baljan då och då för att försöka få ordentlig vila men hjärtat värkte varje gång han inte var nära mig. Han hade snabbt och lätt blivit mitt lilla gyllene halmstrå och jag ville hålla honom hårt och fast.

Att dagarna på BB kändes som en evighet hade mycket att göra med min enorma längtan efter familjens nyblivne storebror. Jag visste att han hade det fenomenalt bra hemma hos oss, med sin mormor och moster och så mormors man. Vi fick berättat för oss hur han lekte med alla julklappar och hur han sa några nya ord. Varje minut hemifrån kändes som ett svek mot honom, vi som levt som i symbios sedan han föddes 19 månader tidigare. Han kom på besök såklart men det var så futtigt. Jag ville åka hem och få känna att vi kunde vara en familj på riktigt.

Lukas var frisk men gul. Han lades i solariet och plötsligt satt vi där utan bebis på rummet. Vi tog en sväng ner till Apoteket. Att möta omvärlden den där lilla stunden fick mig att tänka på att vi skulle behöva konfrontera vänner, grannar. Ja en hel värld! Vi, föräldrar till ett förståndshandikappat barn. Ångest.

Magnus åkte hem, jag stannade en natt utan honom. Utan Lukas. För Lukas solade och jag vankade runt ensam på avdelningen. Det var dessutom efter en väldigt jobbig dag då en av barnsköterskorna hade hittat Lukas stel och misstänkt någon sorts kramp. Oro och rädsla ägde och härskade i mitt inre. Känslorna hade redan början storma för det här lilla livet som var min son. Jag satt där och såg honom sova i det blå solarieljuset. Stora krokodiltårar trillade ner för kinderna. Jag kände inte för att vara stark och försöka hålla uppe någon käck fasad. Jag var trött, ledsen och ängslig.

Tankarna som snurrade mest, de handlade inte om ett barn. Inte om vår perfekte lille Lukas. Nej de handlade om en mongolid tonåring. Ja för det var ju så man kallade dem förr, mongolida. Usch. Varför skulle det vara så hemskt egentligen? Jag vet inte men så var det bara, jobbigt. Alltså var det min framtida mongolida tonårsson som fick mig att känna mig totalt och fullkomligen slutkörd medan den lilla varma nyfödingen fick mitt modershjärta att ömma och svämma över av vilja att vårda och älska.

Eva kom och tittade till oss. Vår mamma i den här nya situationen. Den som stod där stark och rak, den som hade svar och råd. Den som lyssnade och verkade bry sig om. Vi fick telefonnummer och mailadress, internetadresser och ett datum. Ett datum som hängde där i luften, i framtiden. Med löfte om att få träffa andra som var lika annorlunda som vi. FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, ungdomar och vuxna)’s småbarnsgrupp. Utöver detta så skulle vi fångas upp av barnhabiliteringen på sjukhuset och få komma på ögonundersökning, ultraljud av hjärtat samt nytt hörseltest.

Lukas ammades, fick tillägg då han solade för att så snabbt som möjligt få ner bilirubinet. Jag mötte den varmaste av barnsköterskor. Hon vet nog inte om det men hon gav mig ett mod och ett stöd som betydde så mycket just då. Hon gav mig det härliga uttrycket att jag hade fått ett litet ’pysselbarn’ och informerade mig om hennes övertygelse att alla mammor till sådana här speciella små barn var änglar. Så, hon sa alltså att jag var en ängel. Och hon tittade på Lukas när han åt. Tipsade mig om att använda amningsnapp. Ett tips som jag vågar påstå var avgörande för hela vår amningssituation.

Så kom stunden då vi äntligen skulle få åka hem och bli en familj på riktigt. Lukas var sedan start okejad av barnhjärtläkare så något hjärtfel behövde vi egentligen aldrig oroa oss för. Ena örat ville inte bli godkänt på hörseltestet men jag menar, snacka om bagatell på det stora hela. Så kändes det i alla fall för oss, då. Allt hade gått otroligt bra och den där evigheten på BB var bara knappt fyra dygn.

Hemresa. I bilen minns jag att jag redan kände mig starkare, det var som om eländet rann av mig när vi kom ut i friska luften. Sedan var det tufft att vara hemma, att räcka till för båda de små. Ja och för maken och hunden. Så skulle hemmet ses efter, kroppen tas om hand, mat lagas och vänner ringas. Det vanliga, det som är samma för alla som just fått barn. Utvecklingsstört eller bara ’normalstört’

Det absolut svåraste var att stöta på folk, grannar och ytligt bekanta. Vi ville berätta och avdramatisera. Jag vill minnas att jag mådde rätt bra och att jag på något sätt lämnade de jobbiga känslorna kvar på BB. Ändå brände tårarna varje gång jag berättade för någon ny. Det var på något vis där det jobbiga låg nu, att erkänna för sig själv och hela världen att det inte blev så som alla hade trott och tänkt. Det blev inte perfekt. Till en början kändes många saker plötsligt meningslösa. Som att renovera huset eller köpa fina kläder till Lukas. Allt var ju ändå förstört på något vis. Varför ens anstränga sig?

Idag är Lukas drygt fyra månader och jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu än jag någonsin varit. Jag har en helt perfekt liten familj, två underbara små barn. Jag har helt och hållet försonats med tanken på att jag är förälder till ett barn med handikapp. Jag känner mig inte längre misslyckad och skamsen, tvärtom känner jag mig speciell och stolt. Jag vill att hela världen ska få veta att jag har en liten downie, den finaste jag vet. Jag har haft så oerhört lätt att knyta an till det här barnet. Kärleken kom fort och otvunget. Dagarna har gått snabbt och alla besök hos och från BVC, habilitering och annat har glesat ut lite. Vi har vant oss vid vårt nya liv och kontaktnät och vi gillar det.

Jag är medveten om att vår start med Lukas har varit otroligt bra. Så är det tyvärr inte för alla som får ett barn med Downs syndrom. Men vad jag har sett i precis alla fall, det är föräldrar som vuxit med uppgiften och barn som är älskade precis för vilka de är. Många talar om en lite annorlunda sorts kärlek till just det barn de fått med Downs syndrom och jag börjar förstå. Den är inte större, inte mindre. Bara annorlunda. Det är något som inte går att ta på, inte sätta ord på – bara känna.

Jag är evinnerligt tacksam att vi inte visste någonting om Lukas kromosomfel under graviditeten. Så att vi aldrig tvingades stå inför valet att behålla eller inte behålla honom. Nu är han här och jag skulle inte vilja leva en enda liten sekund utan hans små tassar som griper kring mina fingrar. Inte vilja vara utan det stora härliga leendet jag får när jag klär av eller på honom – vår superkittlige lille kille!

När storebror sover middag så har vi en stund för oss själva, bara Lukas och jag. Då somnar han i min famn och sover vidare som en liten groda på mitt bröst. Jag vill aldrig att de där timmarna ska försvinna, vill alltid bara ha honom nära. Tankarna på förskola, teckenkurser, stödfamilj, gruppboende och allt vad framtiden må bjuda på – de tankarna är långt långt borta.

Att vara mamma till Lukas är att vara rik, förälskad och speciell. Annorlunda speciell.

RÄTT ANNORLUNDA, GANSKA TRÖTT OCH EN SMULA SPECIELL
2012.11.23

Ja så skulle nog överskriften lyda om jag författat idag. I år i december har fem år passerat. Det har varit mysiga, stökiga, fina, tjatiga, utbildande, kärleksfulla, slitsamma, roliga, ensamma, irriterade, utvecklande och väldigt harmoniska år. Allt ryms i det här annorlundaskapet. Att ha ett barn med Downs syndrom innebär – som vår rätt så kände medförälder Sören Olsson http://sorenolsson.blogspot.se/ sagt så bra – extra allt!

Extra kärlek, extra oro, extra skratt, extra tungt, extra arbete, extra närvaro, extra glädje, extra tankar, extra sorglöshet, extra bus, extra tillsyn, extra kunskap, extra frustration, extra närhet. Ja, listan kan göras oändlig.

Idag kan jag på ett lite nyktrare sätt säga. Jag älskar Lukas exakt som han är. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt. Så nog hade jag önskat att saker och ting var annorlunda. Men inte att han hade varit annrolunda. Det är omöjligt att förklara.

Det är här vårt liv, såhär ser det ut. Såhär känns det. Vi omfamnar det med ödmjuk tacksamhet medan vi suckar över tjatet, träningen, läkarbesöken, logopedmöten, resurstimmar, osmidiga medmänniskor och allt det andra. När det känns jobbigt. Men vi glädjs också över vårt fantastiska samhälle och all den uppbackning vi får. Vi glädjs åt de små framstegen och åt Lukas annorlunda tankebanor. Han har ändrat oss i grunden, vår lille pojk. När han inte är sur eller arg, när han inte trotsar eller vägrar allt vi ber om – ja då är han ljuvlig. Och ja jag kan raskt avliva myten om att alla med Downs syndrom skulle vara helt igenom glada musikaliska teaterapor. Dessa människor äger precis samma känslor som oss andra. De känner ilska och sorg, levererar suckar och stön. De kan blänga surt och trilskas. Men när Lukas skrattar så gör han det så gott från hjärtat, så att hela det runda ansiktet knips ihop till ett litet russin. Han slår ned en sorgsen blick och gråter om lillebror ramlar och får ont. Han pussas och kramas gärna och länge. Med familjen, vännerna och förskolekompisarna. Eller med vem som helst som råkar stå bakom oss i kön på ICA.

Han har en helt egen värld av upplevelser, känslor och betraktelser. Sådant som vi nu har ynnesten att få ta del av. Mer och mer för varje år som går. I takt med att han bättre och bättre kan kommunicera det som finns inuti hans huvud och hans så stora hjärta. Och varje år i december, då vandrar tankarna. Då väcks alla minnen. Dofterna påminner, mörkret och ljusen. Musiken och förväntan. Det var en magisk händelse. En oförglömlig julafton. 2007. Vi fick uppleva ett tillstånd där alla känslor och sinnen sköts till sin spets. Vi kände lycka och berusande kärlek. Tyvärr tog sorgen, rädslan och en till synes bottenlös förtvivlan sig rätten att överskugga. Helt i onödan. Det var okunskapens fel. Rädslan för det okända.

Okunskapen och rädslan har vi lagt bakom oss sedan länge. Nu är december och jul det som det alltid har varit. Kanske att det där ’extra allt’ slår igenom även här. En extra vacker tid. För utöver den härliga känsla och magi som en jul med barn i huset skänker. Utöver den så väcks den där tanken om att vi i våran familj, precis som varenda annan familj på vår jord, är helt unik. Jag och Magnus är utvalda att få älska just våra tre pojkar. Hur de än är. Hur de än känner. Hur de än ser ut. För all evig tid.

(fotot längst ned till höger: 2012 års förskolefoto, av catrin lanai http://tinablick.blogg.se/)



8 December, Jenny Reisek

Gästbloggare Adventskalender Posted on 08 dec, 2012 19:29:20

Hejsan!
I dag är det min tur att vara gäst bloggare. Spännande!
Jag heter Jenny Reisek och Therese är min underbara svägerska.
Tänkte kalla mitt inlägg ” kärleken övervinner allt ”
För ungefär tio år sedan var jag och några vänner uppe i Sälen, vi var dit på ski och rock. Helt oväntat så kommer det in en kille i stugan som vi var i. Han var lång, mörkhårig iklädd t-shirt och täckbyxor. När jag ser honom så slår mitt hjärta extra fort och det känns så konstigt men så fantastiskt underbart på samma gång. Utan att veta något om den här killen så visste jag att HAN är mannen i mitt liv! Han heter Mathias och är Therese lillebror.
Vi hade 51 mil mellan varandra, jag bodde i Mora och han i Onsala. Vi började träffas på helger och pratade ofta i telefonen, vi kände att vi ville vara nära varandra. Jag hade många tankar och funderingar, hur gör vi, hur löser vi det här? Eftersom jag hade min son Melker och alla hans nära bodde i Mora så skulle jag aldrig flytta. Mathias sa till mig Jenny det ordnar sig, jag flyttar till Mora. Och så fick det bli. Vi hade kärleken och allt det praktiska löste sig.
Det har nu gått många år sen den dagen men när jag tänker på det så blir jag alldeles varm och mina kinder så där rödrosiga. Vi bor nu i Mora med tre underbara killar Melker,Wilmer och Alwar. Och eftersom Mathias har friat till mig och jag har svarat JA så gifter vi oss i Mora Kyrka den 13 Juli 2013.
Så för att knyta i hop det här så säger jag bara ” Kärleken övervinner allt”
Var rädda om varandra och kramas mycket!!

Kramar / Jenny.



7 December Louise Brunoson

Gästbloggare Adventskalender Posted on 08 dec, 2012 18:52:05

Hej allihop, Louise Brunoson här. Jag är gift med Thereses kusin Anders. Vi bor i ett hus på landet med två barn och en flock hönor som vi ivrigt och helt okunniga införskaffade förra sommaren. Hönorna alltså. Nämnda hönor har resulterat i ett och annat galet Facebook-inlägg och nånstans misstänker jag att just dessa inlägg är orsaken till att jag gästbloggar här idag. För övrigt är jag pensionärsmässigt trädgårds- och odlingsintresserad och jag är stolt ägare av ett hemmabyggt växthus i trä. På avstånd lite som ett sådant som självaste Therese suktar efter. På nära håll är jag inte lika säker.

Då detta är en jul-special vill jag gärna förmedla mina tankar om julen. Och ha då i bakhuvudet att jag ännu inte tvingats bli vuxen, dvs själva julbordet hanteras fortfarande av den äldre generationen. Då är det naturligtvis lättare att ha följande inställning: Sluta stressa. Skär bort allt som tycks nödvändigt och gör bara det roliga. Vilket i praktiken innebär att man struntar i att putsa fönster. Man måste inte göra egen sill. Man städar inte mer än vanligt. Om man nu inte tycker att just någonting av detta är det som gör julen värd att firas.

För mig är följande saker viktiga: Hemmagjord godiskalender. Utejulslingor. Julkalendern på TV med barnen. Pepparkaksbaket i Fjärås, där min mamma hanterar en ofantlig mängd plåtar och pepparkakshus medan barn och barnbarn producerar och dekorerar för fulla muggar. Egentillagad julskinka. Det årliga pysslet i Hede, eller ”det gamla pysslet” som svärmor kallade det året innan det omvandlades till en mysig sammankomst utan pyssel. Adventsljusstakar, stjärnor och levande ljus. Julglöggen hos gammelmormor Maj-Britt. Barnens nyfikenhet på inslagna julklappar. Lukten av en skev assymmetrisk äkta barrande julgran.

Trots att jag redan börjar bli långrandig vill jag gärna även få pracka på er en julhälsning från hönsgården.

Hönsevangeliet

Livet går sin gilla gång i hönsgården. Ralf och Rolf hanterar sina hönor, Hilding göre sig icke besvär. Faderskap ej högt rankat i en hönsgård. Sönerna drar sig inte för att rycka nackfjädrarna av fadern i händelse av provokation. ”Stå inte där.” ”Ät inte nu.” ”Titta inte åt Hedvig. Tänk inte ens tanken.” Skrämmande likt en högstadieskolgård.

Hilding tar sin tillflykt till sin nya flock. Människofamiljen. Står på dörrmattan och tigger fika. Ligger och vilar på matbordsmattan. Struttar omkring och ogillar den för en tupp mycket halkiga parketten. Skiter en hel del. Åker ut igen. Sover i Rhododendronbusken.

Gullan, Saga och Tilda tycker hönsgården är lite trist. Gör dagliga rymningsförsök vid matning. Tilda mest för att få lägga ägg under trappan. Gullan för att hon vill se världen. Saga håller vakt, kacklar upprört då och då. Ingen vet varför.

Under tiden ruvar Hilda troget på dagens ägg och golfbollen. Pickar symboliskt på handen som snor äggen. Vet av erfarenhet att det är ett slag som inte kan vinnas. Håller tillgodo med golfbollen. En dag kanske den kläcks. Tänker Hilda.

Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma

Månen sänker sin tysta ban

Snön lyser vit på snö och gran

Snön lyser vit på taken

Endast Hilding är vaken

Ha en riktigt god jul allihopa!

Kramar från Louise och flocken



6 December, Irene Melander

Gästbloggare Adventskalender Posted on 06 dec, 2012 18:40:20

Lussebak (morr…)

Så var då årets lussebak avklarat. Och plötsligt blir jag påmind om varför man håller på med detta endast en gång per år. Ambitiöst nog så passade jag även på att dra igång pepparkaksbaket (nej, ingen egen deg här). Undrar vad jag tänkte på egentligen?

Även om man ”fuskar” med pepparkakorna så ska ju s**ten kavlas ut, stansas och pillas ut på plåten – utan att figurerna går sönder. Lättare sagt än gjort när degen fnasar sig och spricker hela tiden. Inga namn nämnda men jag använde en deg från G*lle. Aldrig mer.

Nåja, under tiden som jag kämpade med pepparkakorna stod min alldeles egna, hemmagjorda saffransdeg på jäsning. Och här kan jag inte skylla på någon. Jag började med att göra ”flätor” av de första degbullarna, som jag blev riktigt nöjd med – men de blev ganska stora – så jag nöjde mig med att endast fylla första plåten med dessa. Som brändes vid naturligtvis. Här skyller jag faktiskt på receptet, för det stod 250 grader – vilket blev ALLDELES för varmt i min ugn…

Ja, ja. Jag gav upp flätorna och fortsatte med mer traditionella ”kusar”. Rullade och rullade. Snurrade och snurrade. Mjölade och mjölade lite till. Blev kladdig om fingrarna av degen – sen stelnar degen och fingrarna känns torra och fnasiga. Usch! Jag avskyr den känslan! Peta i russin och pensla på ägg med degstela händer.

Missförstå mig nu inte. Jag gillar egentligen att ”baka” – fast inte med deg! Efterrätter, mjuka kakor etc är en helt annan grej. Då slipper jag kladda ner mig om händerna. Jag är helt enkelt mer en smetmänniska än degmänniska!

Nu dröjer det i alla fall ett helt år tills nästa lussebak. Och då ska jag inte göra misstaget att baka pepparkakor samma dag. Blev för mycket tid vid bakbordet och ugnen helt enkelt. Lagom är bäst!

God jul.

Ps. Jodå, resterande lussekatter (som jag inte brände vid) blev faktiskt goda. Man kan nästan säga att de var värda besväret…



5 December, Marion Bengtsson

Gästbloggare Adventskalender Posted on 05 dec, 2012 22:32:20

Jag tänkte julblogga om vänskap =)

Att ha fantastiska vänner omkring sig är något alldeles speciellt… jag har en som är sådär alldeles helt otrolig, inte som någon annan, en sån där som man önskar att alla skulle få ha i sitt liv, en livs levande Tessan!

Vi har varit vänner i en väldans massa år.. vet inte riktigt hur många men vi har hunnit med en hel del. För många år sedan fick jag en stallplats i ditt stall och flyttade in. Som enda uppstallning blev det ju en hel del umgänge och som vi har skrattat =) Vet inte hur många gånger vi har brustit ut i hysteriska skrattanfall som aldrig velat ta slut. Tänk när älskade YumYum snubblade på en pinne i trädgården, när vi skulle få upp Paradise som rullat fast och det slutade med att du ramlade baklänges i boxen och han blev så rädd att han tog sig upp själv. När vi var nere i Halmstad för att hämta Ärtans pris och den där gubben snubblade på sitt skosnöre och vi fick skämma ögonen ur oss eftersom vi inte kunde sluta och alla tanterna gav oss ”Onda ögat”. När vi åkte hem var du tvungen att stanna på motorvägen eftersom skrattet startade om! Ibland åkte vi bort till korvkiosken och köpte oss lite korv och mos och spelade Lotto Express mitt i allt stallarbete =) Vi spelade biljard på andra våningen och ibland var din söta mormor med och smygrökte på mina cigaretter =)

Jag hoppas att jag hjälpte dig när det tog slut mellan dig och Fredrik och du var väldigt deppad, jag släpade ju med dig till alla uteställen varenda helg, du fick inte en chans att vila =)

När jag blev sjuk första gången och låg hemma på min mammas soffa i 2 månader tog du hand om min häst Cittra hela tiden. När hon var utlånad till människor som betedde sig illa några år senare var det du som såg till att hon blev hämtad och fick tillbaka sin box i ditt stall. När jag fick min diagnos år 2000 fanns du ju där för mig och har gjort det sedan dess.

Jag är så glad att Simon började jobba hos oss och att jag fick den där snilléblixten om att vi skulle ordna en fest så att ni kunde träffas, det är nog det bästa jag gjort =)

Visst saknar jag alla dagar vi hade i stallet men känner att vi har hittat andra sätt att umgås =) Trots att du har barn och familj har du alltid en stund över. Skratten har inte tagit slut!

Jag är så glad över att jag har dig min Älskade Vän!

Kram

Marion



4 December, Ann-Charlotte Törnell

Gästbloggare Adventskalender Posted on 04 dec, 2012 21:44:40

Hej! Jag heter Ann-Charlotte och är mamma till Therese och hennes syskon Mathias och Charlotta, vi bor i Onsala i ett hus vid havet.

Tänk vad härligt att vinter är här, med snö och kyla. För att kunna njuta av den i fulla drag, köpte vi ett hus i Sälen förra året. Vi försöker att åka dit så ofta vi kan. Jag tänker berätta lite hur en vinter weekend kan se ut.

Ofta packar vi bilen på torsdag kväll för att kunna starta tidigt på fredags morgon. Vi har två vägar att välja på, öster eller väster om Värnen och oftast blir det den östra sidan via Mariestad som vinner. Första stoppet blir på Rattugglan där kastar vi i oss en grillad korv med bröd, självklart med stark senap. Vi köper också med oss kaffe, bulle och lite smågodis. Kaffet är alltid så jäkla varmt så det går först att dricka när vi närmar oss Filipstad ca tio mil norr om Rattugglan. När vi i Filipstad svänger av mot Vansbro börjar vi spana efter älgar, och efter det har jag nerverna på helspänn tills vi är framme i Sälen.

Känslan när vi kör upp för fjället och fram till vårt hus går nästan inte att beskriva, ett lugn infinner sig, vi hoppar ur bilen i djup snö och hakar ner snöskyfflarna från väggen för att skotta oss fram till entrén. Sedan är det bara att tömma bilen.

Lars-Håkan hämtar ved från förrådet och tänder en skön värmande brasa. Efter middagen blir det bastu och bad i tunnan. På lördags morgon när vi slår upp ögonen har vi den magnefika utsikten över fjället framför oss. Tidigare vintersemestrar har vi mest åkt utför men i år har vi köpt längdåkningsskidor för att testa spåren på fjället. Lunchen på lördagen börjar med en skoterfärd till Snögubben som är Lindvallens topprestaurang. För det mesta vinner gulachsoppan. Har det fallit mycket snö brukar det också bli några timmars motion med snöskottning runt huset. Tidigare i höst när vi var upp hittade vi Björnbajs vid tomtgränsen och enligt ortsbefolkningen finns här både björn, varg, älg och räv inpå knutarna.

Söndag morgon brukar Lars-Håkan ta bilen till bageriet för att inhandla färskt bröd till frukost, vi packar i hop och äter en enkel lunch och vid 14-tiden bär det av de 50 milen hem till Onsala igen. Så brukar en härlig weekend i Sälen se ut !

Jag önskar er alla en skön vinter och en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År !

// Ann-Charlotte



3 December, Sara Wennroth

Gästbloggare Adventskalender Posted on 03 dec, 2012 22:16:02

Hejsan !

Jag heter Sara Wennroth, är kusin med Tessan, och bor nuförtiden i Kungälv. Min familj består av min man Daniel och våra tre barn, David 9, Erik 7 och Amanda 5 år. Jag är florist och driver mitt företag wennrothsblommor.se i form av ateljé här hemma. Det är väldigt roligt och inspirerande, men idag tänker jag inte prata blommor utan något helt annat.

Jag vill berätta om en väldigt speciell händelse. Jag tar det från början.

Under ca 10,5 år hade vi glädjen att få ha Caesar hos oss. Våran hund. Han hade allt. HAn var snäll, envis och busig. Stor och lite bufflig. Underbar! född på skottdagen år 2000.

I början av juli 2012 blev Caesar väldigt dålig. Det gick på några dagar.Vi märkte att han tappade ork och livsgnista. Just den här perioden så rådde det värmebölja, och det var väl inte så konstigt om han var lite slö, tänkte vi. Men sen gick det fort.Han ville inte göra någonting.Inte äta eller dricka. Inte gå ut. Inte resa sig. Fort till Blå sjärnan. Det var den 12 juli.Jag hade i detta skede inte någon annan tanke än att Caesar bara behövde någon behandling eller medicin som skulle göra honom bra igen. De ville behålla honom över natten sa de. Jag åkte hem. Daniel kom också hem. Samma kväll vid 18 ringer Blå stjärnan med ett besked vi inte var beredda på, Caesar skulle inte klara detta.Hans kropp hade slutat producera vita blodkroppar och det fanns inget att göra. Nästa dag skulle vi åka in och ta farväl. Bara sådär.

13 juli kom. Det var min födelsedag. Vi åkte in hela familjen utom Amanda som var så liten. Vi klappade och kramade Caesar, som var så lugn och harmonisk. Han fick sprutan, och allt var över. Det var hemskt. Tårarna forsade i bilen på väg hem.

Jag öppnade bagageluckan som så många gånger förr, och tog ut ett tomt halsband och koppel, och gick in i hallen och kände att allt bara var svart.

Precis då, när jag stod där med kopplet i hand, så hörde jag: ”PIIIP!PIIIP! PIIIIIIIIIP!” Jag gick ut genom dörren som stod på vid gavel. På gatan utanför tomten satt en liten fågelunge. Fågeln hoppade genast fram till mig helt orädd. Jag ropade försiktigt på Daniel och barnen som var på andra sidan huset. De kom. ”Titta, det är en hälsning från Caesar! Han har det bra nu”, sa jag. Fågelungen skuttade då in i våran hall och satte sig bland våra skor. Det var ett magiskt ögonblick.Vi tog ett sittunderlag som låg där, och fågeln hoppade upp därpå. Vi gick med lilla fågelungen på sittunderlaget upp mot skogen, men innan vi kommit fram flög den i väg

Vi tittade på varandra, och alla tänkte samma sak: Vad hände just? Kanske inget unikt med att en orädd fågelunge hamnar lite fel, men att det hände precis den dagen, just i den stunden, när vi behövde det som mest, det var något alldeles, alldeles speciellt för oss. God Jul !



2 December, Lena Karlsson

Gästbloggare Adventskalender Posted on 02 dec, 2012 21:05:03

Tjena!

Då var det min tur att skriva några rader på Tessans fina blogg. Vem är då jag??

En extremt disträ 32 åring som bor i Skogome med sin sambo Andreas och våra två små Prinsessor på 2 och 3.5 år. Jobbar på Barnakuten på Östra som undersköterska och älskar kålpudding och Eric Saade och fullkomligt hatar otrevliga telefonister. Ja nu har ni lite koll på mig… Lena heter jag förresten… det glömde jag ju 😉

Inte många dagar kvar till jul nu 🙂 🙂 🙂 ….. Jag är ju mamma nu sen nått år tillbaka… och ni ska bara veta va jag skulle fixa å dona med saker när jag själv hade blivit mamma…ojojojoj……jag skulle minsann bli den där supermorsan som fixa min egen skinka, min egen glögg, min egen sillsallad, fixa fina pepparkakshus med mina glada barn runt bordet m.m. och inte snacka om kvällen innan julafton, då skulle jag minsann stå å koka min egen risgrynsgröt, ställa ut en liten tallrik med denna hemmakokta gröt å lite hemmakokt sylt på trappen till tomten, sen skulle jag stryka barnens fina julklänningar så att Julafton sen kunde blir en 110% Madickenjul…. japp sån julmamma skulle jag bli när jag blev stor.

Men dom första åren nu som mamma så har jag inte lyckats rikitgt fullt ut… har inte lyckats alls om jag ska vara ärlig…Förra årets pepparkakshus gjordes under mer eller mindra kaos, kommer ihåg att det ringde en gubbe på dörren å ville sälja larm precis när sockret hade smält å va klart att agera som klister… är ni nyfika på hur det blev så har ni de här…

… inte så sjåpigt ändå, om ni frågar mig 😉

Tomten däremot fick nöja sig med några skedar av COOPs färdiga risgrynsgröt (fast han var nog ganska nöjd, för tallriken va ju tom på morgonen när vi kolla efter 😉 … och vi ska inte snacka om julskinka… vet inte ens vart jag köper sånna där stekpåsar… men men…

Men en sak som det är ordning å reda på (och har vart varje jul så länge jag kan minnas) det är julbadet! Det är vikitgt för Lena Karlsson minsann!!! (vi badar mer än till jul om det är nu nån som tror nått annat 😉
Julbadet ska ske bland det första jag gör på julaftonsmorgon… det ska vara varmt, det får gärna vara en badbomd i som luktar jul på nått sätt och numera gärna 2 små tjejer i oxå… förra året klämde vi ner hela familjen, 4 pers + 2 badbomber i vårt minibadkar… trångt men förbannat mysigt! Det är God Jul för mig! Då kan alla hemmagjorda glöggar å sillsallader slänga sig hejdlöst i väggen…

…och en sak till som är förbannat viktig på jul… nästan viktigare än badet när jag tänker efter… det är Dopp i grytan!!! Herre jösses va det e gott. Doppa mammas doppebröd i doppespad med massa senap på och lite köttkorv till det och kall julmust!!! Finns inget godare!!!! inte ens kålpudding slår de!

Nä, nu får jag nog sluta… hade ju kunnat skriva hur länge som helst om all möjlig skit… men jag vill inte orsaka att Tess få färre läsare pga av mig.

Men hur som… summa summarum… Hoppas nu ni får en kanonjul och ett hejdundrande nyår allihopa. Om ni känner nån som sitter ensam på jul, så glöm inte att slå dom en signal i allsin dar. Ingen vill vara ensam i jul…. och sen en sak till… Glöm inte ”Kan du vissla Johanna?” ! Världens gulligaste kortfilm som brukar gå på julafton och dagen efter.

Dags å gnugga rötterna och hoppa i säng!

Massa Kramar Lena



1 December, Linda Mikaelsson

Gästbloggare Adventskalender Posted on 01 dec, 2012 22:14:47

Mitt namn är Linda och jag är 38 år. Jag är uppvuxen i något som ofta kallas för Norrland men närmare bestämt i Skellefteå. Sedan 15 år tillbaka är jag bosatt i Göteborg. Jag lärde känna Tessan genom vårat stora hästintresse och min förra häst Julia bodde många år på Kastanjegården. Det var också där som min häst Bahia föddes och det var där som Julia lämnade jordelivet. Själv har jag många fina och viktiga minnen därifrån!

I adventskalendern tänkte jag skriva några rader om en vän som har vandrat vid min sida i 34 år. Hon var min första ”syster” och när jag mötte henne för första gången, så hade hon stödhjul på sin cykel och vi var båda fyra år. Jag minns att jag ställde ett krav, att om hon ville bli min vän så fick hon lära sig att cykla utan stödhjul. För med stödhjulen på så skulle hon inte kunna cykla lika fort som jag.(Jag hoppas att jag inte ställer lika själviska krav på mina vänner idag). Oavsett så är jag oerhört tacksam att hon tog mitt krav på allvar och tog bort stödhjulen, för utan henne hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. Genom åren har hon många gånger varit mina stödhjul i livet och jag förhoppningsvis hennes. Våra namn har ibland varit nästan som ett. De gånger hon har varit sjuk har jag varit livrädd att förlora henne och de gånger hon blivit frisk har jag tackat gudarna för att jag får fortsätta att leva med henne vid min sida. Även om vi inte ses så ofta, så finns hon där och ger mig mod och styrka när jag behöver det som bäst. Hon var min första syster och under livets resa har jag sedan fått många fler systrar och bröder, som alla betyder precis lika mycket på sina unika vis. Även om jag inte träffar alla så ofta, så finns de där och ger mig mod och styrka. De har alla någon gång varit mina stödhjul i livet ! Så tack alla mina systrar och bröder för att ni finns och gör mitt liv så värdefullt !

// Linda



Hälsning från Wien

December 2012 Posted on 01 dec, 2012 18:58:38

Hejhopp,

Här kommer en liten hälsning i från Wien, här är fantastiskt fint och jag blev verkligen grundlurad flera gånger på vägen hit. Jag trodde att jag skulle på Spa, på väg till Landvetter trodde jag att vi skulle till Stockholm, då Simon sa att vi skulle norr om Ulricehamn, när han väl kört av motorvägen mot Landvetter flygplats började det snurra i huvudet. Inne på flygplatsen fick jag inte följa med och checka in utan blev lämnad, den tiden ägnade jag mig åt att med hjälp av departures se vilken destination det kunde vara. Det gick tre plan runt 09.00 och 10.00 vilket verkade vara den tid vi skulle åka eftersom vi var på flygplasen vid 8-snåret. Oslo, Amsterdam och Frankfurt hmmm. troligtvis Amsterdam, Frakfurt känns ju inte som någon slutdestination och Oslo gick ju snabbare att köra till. Efter en frukost på flygplastsen lutade det åt Frankfurt och Simon berättade att vi skulle på ett Spa i Frankfurt där han varit med jobbet. Badhuset var större än hela nordstan och där skulle vi tillbringa hela helgen, bara bada spaa, och mysa. Jag gick på det stenhårt.

Flighten var en kvart försenad och vi klev vid 09.55 på planet mot Frankfurt, Vi fick inte sittplatser brevid varandra och jag sa till Simon att det kanske kommer någon vi kan byta plats med, eftersom jag är lite flygrädd och helst vill sitta bredvid Simon.

Helt plötsligt kommer mamma på flygplanet och sätter sig bredvid oss, va !!!! – Vad gör du här ?? -Jag ska också åka med ! – Jaha, men pappa då ? – Han var tvungen att jobba. Jag tänkte inte mer på det men snart dyker även pappa upp och jag förstår att jag blivit lurad. Mamma och Pappa ska med oss till Frakfurt på Spa, mysigt och jättekul.

När jag tänker efter tyckte jag att det var lite konstigt att dom skulle åka med faster Agneta på Kulturresa till Helsingborg hela helgen som mamma slått i mig för några veckor sedan när jag frågade om barnvakt. Tokigt ! att jag kan va så lättlurad.

Vi landar i Frakfurt och ska gå mot bagage utlämningen, men pappa och Simon börjar gå andra vägar och jag vet att jag ifrågasätter varför vi går åt fel håll, men dom säger bara att dom bygger om på flyplatsen och att det är rätt, jag vet inte men jag vet att jag säger till mamma att vi måsta ha missat den där bagageutlämningen för alla jag ser har resväskor med sig, men tydligen tänker jag inte mer på det. Vi åker ner en rulltrappa för att vi ska gå på toaletten, men jag ser inte toalettskylt, men det finns en nedanför trappan, där är också en gate där man blir upphämtad av en buss ut till fllygplanet, Pappa säger ja vi ska åka buss till en annan terminal för att hämta ut vårt bagage. Där tar det i allafall stopp när dom meddelar mig att vi ska inte till Frankfurt utan till Wien och det står tydligt Vienna på skyltarna.

Så blåst, så många gånger.

Nu ska vi gå ut och äta, men jag hoppas att jag ska kunna få fatt i allt material för Gästbloggarna och kunna lägga ut den första gästen i kväll, det är ju trotts allt den 1 December idag.

Ha en skön kväll

Kram Tess



I morgon bär det av

November 2012 Posted on 29 nov, 2012 22:56:29

Väskan är packad, farmor har anlänt och i morgon bär det av mot okända mål. Undra vart jag ska bli lurad denna gång?? Ska bli skönt med lite ledigt, det har varit lite mycket av allt det senaste, sjuka barn , mycket på jobbet och så julstressen på det. Ha en skön helg mina vänner Kram Tessan



Köket

November 2012 Posted on 25 nov, 2012 18:14:16

Det tar sig, nu är det bara en gång kvar att måla och snart får vi äntligen vårt kök tillbaka.

I går var vi hembjudna till Simon arbetskamrat Henrik Janson och hans familj på lunch, det var jättetrevligt och det bjöds på en fantastiskt god lasagne och efter det hembakad kaka med vaniljsås och glass. Av familjen Janson fick Alicia en gunghäst med sig hem som nu har fått flytta in i hennes rum.

Middagen spenderades hemma hos familjen Lorentsson/Karlsson i Skogome, där bjöds det på god kycklingpasta och väldigt trevligt sällskap. När man inte har kök får man helt enkelt åka runt och våldgästa arbetskamrater, vänner och bekanta ; )

Idag har vi varit nere på Julmarknaden på Tjolöholm och bjöd med Patrik, Maria och deras två killar Lukas och Robin. Vi tog en sväng runt på marknaden, träffade tomten och såg en trolleri show för barnen, sedan bar det raka vägen av mot Storstugan och middag. Någon mer Julmarknad blev det inte efter maten då det blåste snålblåst och spöregnade. Det blev raka vägen hem och in värmen och fika i soffan.

Nu är det snart dags för lite kvällsmat och sedan blir det jobb för min del jag har nog två timmars korekturläsning kvar och min plan är vara klar till Solsidan, men det inser jag ju nu att så blir inte fallet, men men.

Här kommer några bilder från köket och gästrummet som fått nya golv, och nej vi gör inte allt jobb själva, hantverkare kallas det och ibland kan dom det där lite bättre eller snarare det blir gjort och tar inte två månader vilket jag är tacksam över när man inte har ett kök.



Ängel

November 2012 Posted on 23 nov, 2012 15:03:45

Calvin kom hem från dagis i måndags och sa, -Mamma jag har gjort en ängel till dig !

Å den lilla ängeln var så söt, den hade ett utryck som berörde mig på något sätt men jag kan inte beskriva hur ! Här är kommer en bild på världens finast Ängel.



FREDAG !!!!!

November 2012 Posted on 23 nov, 2012 14:41:13

Härliga fredag ! Hoppas ni får en skön helg



Det var ett tag sedan…

November 2012 Posted on 21 nov, 2012 18:53:14

.. men det har helt enkelt varit så mycket så jag har inte hunnit med. Men ni ska få en kort summering av den senaste veckan.

Alicia fortsatte att kräkas upp sin penicillin även om vi fått oral droppar koncentrerat så kom det upp trotts en väldigt liten mängd. Jag tröttnade och ringde till vårdcentralen där en läkare skrev ut en annan sort och vips så gick det väldigt bra. Calvin avslutade sin kur i söndag och var tillbaka på dagis frisk som en nötkärna i måndags. Alicia var tillbaka på dagis i går och också så mycket bättre. Det har dock inte blivit så mycket sömn de senaste två veckorna så man känner sig minst sagt sliten.

På jobbet är det fullt upp och jag har fått sitta på kvällarna och i helgen hemma och korrekturläsa kataloger, Simon är dessutom borta på mässa denna veckan och kommer hem sent på torsdagkväll så det är lite körit. Dessutom har jag dragit igång ett projekt som innebär att slipa och måla alla golv på undervåningen, så i söndags kväll fick vi tömma alla rum på möbler som jag inte kan flytta själv. Idag har jag varit på Stål och Hyr och hämtat en golvslip, den var så jäkla tung och den gick knappt in i bilen, jag hade tur och båda barnen somnade i bilen på väg dit så jag slapp släpa med dom runt där inne i allafall.

Idag har vi också haft besök av Mattias, Josefin och Evelina från Ulricehamn & Malin och Alvalovisa, Barnen har busat och lekt, vi har ätit lunch och bakat pepparkakor och umgåtts och haft en jättemysig dag.

I måndags var jag hos läkaren på lunchen för att kolla upp enleverfläck som jag har på baksidan av benet, det ser inte så bra ut, det är nästan svart och hårt och kliar i bland , så Simon bokade en tid åt mig hos en hudläkare på Heden. Typiskt den morgon så började jag att flå efter min brännskada i solariet jag så helt enkelt inte klok ut.

Väl hos läkaren fick jag information om att jag inte ens hade en leverfläck, tydligen har jag blivit biten av något och sedan kan det bli så här, så det var inget att oroa sig över även om det inte direkt är så snyggt. Sedan säger han – ”åhh jag ser att du har varit utomlands” ? – Nej tyvärr har jag inte det…. – Jag hoppas verkligen inte att du har gjort det här i ett solarie… Vad säger man då? Om man inte har varit utomlands och inte i ett solarie, så det var bara att erkänna och få lite bastning.



Det tar aldrig slut !

November 2012 Posted on 15 nov, 2012 22:31:07

Kan man bli så trött att man helt enkelt trillar ner och dör? Så känns det just nu.

I går var det ju onsdag vilket innebär min ledig dag, men eftersom jag fick vabba i tisdags och även i dag var jag tvungen att ge min in till jobbet i går för att få undan lite saker som helt enkelt började bli brådis. Simon kom hem vid 15.00 tiden och jag stack direkt, checkade in på jobbet vid 15.40 (helt klart skön att inte åka i rusningstrafik) vid 19.30 tiden fick det vara nog. 19.55 sladdade jag in på Kungsmässans parkering för att inhandla en sänglampa till Calvin som jag lovat för att han tog sin medicin och som jag nog har lovat honom ett bra tag nu. Hem med lampan, ut i stallet för att fixa hästarna, in i gen och fortsätta jobba med arbete som jag tagit med mig hem från jobbet och just då, kl 22.00 vaknar Alicia och skriker som en stucken gris tar sig för öronen och det går helt enkelt inte att få tyst på henne, ger henne en alvedon och tillslut somnar hon i vår säng, stackarn.

kl 23.45 vaknar hon igen och samma visa, men den här gången går det inte att få henne att somna om hon verkar ha väldigt ont, så jag bestämmer mig för att åka in till akuten i Kungsbacka ( i hopp om att få någon sömn över huvudtaget) Där stänger dom kl.24.00 och när jag tittar på klockan är hon 00.40 – skit, jag inser att jag kommer att få åka vidare till Östra (igen)

Tjugo över ett är vi framme på Östra tar en nummerlapp och slår oss ner i väntrummet, det känns inte som om det är jättemycket folk i kö, men skenet bedrar. Efter en timmes väntan får vi komma in i ett rum och träffa en sjuksyster som skriver in Alicia och jag får redogöra för vad vi söker för. Hon tittar på mig och upplyser mig om att det är 10 barn före Alicia vilket innebär sådär 7 till 8 timmars väntan så någon gång vid 9-10 snåret i morgon bitti kan vi kanske få hjälp. Herregud jag kan ju inte sitta med Alicia där hela natten och morgonen. Sjuksköterskan erbjuder mig att ge Alicia en ordentlig smärtlindring och att vi sedan på egen risk får lämna sjukhuset och åka hem. JAg får skriva på papper om att vi väljer att åka hem, men hon råder mig till att söka läkare i morgon bitti på vår vårdcentral i Onsala. Hem igen och som tur är somnar Alicia i bilen, jag funderar på om jag ska köra en omväg hem för att hon ska få sova men inser att när klockan är halv fyra på morgonen är man rätt trött, så det blir raka vägen hem med ett stopp på Statoil för att köpa välling.

Efter 2,5 timmars sömn vaknar Calvin vid 7-tiden, tack och lov att han inte vaknade 6 idag, då hade jag gått under, Han är ändå snäll och låter mig ligga kvar i sängen, tar själv fram kläder i sin garderob och tar på sig dom till klädracet på Bolibompa.

Vid 8-tiden när Alicia har vaknat åker vi upp till Vårdcentralen där vi får besked om att det är fullt, det finns inga mer läkartider idag, ni får vara här vid 7-tiden i så fall, Tack för den….. Jag har ju varit uppe nästan hela natten. Vi får snällt packa in oss i bilen igen och åka vidare till Närakuten i Kungsbacka där jag varit tidigare på natten, där är det tack och lov ingen väntetid utan det tar max en timme allt som allt. Calvin hämtade mamma upp på vägen till Kungsbacka så han slapp följa med dit i allafall.

På Närakuten visade sig att Alicia likt Calvin har kraftig dubbelsidig öroninflammation och det blir penicillin även till henne. 3 gånger om dagen i fem dagar, innebär att jag ska tvinga i dom detta 30 gånger dom närmsta fem dagarna. Det är helt omöjligt. Calvin börjar ge med sig lite och inser att han inte kommer undan, men utnyttjar däremot situationen genom att förhandla till sig diverse godissaker och annat. Alicia kräks i stället upp det och jag undrar i mitt stilla sinne NÄR, NÄR ska någon komma på hur man får medicin att inte smaka rävgift. Det behöver inte vara gott men i allafall lite bättre.

Nu i kväll har jag varit på en Fotokurs på Scandinavium Photo I Mölndal, men det tar vi en annan dag, det var bra i allafall.

Sov Gott

// Tess



Julklappstips

November 2012 Posted on 13 nov, 2012 21:31:41

För er som vill ge bort en Julklapp som förbättrar livet för någon annan på vårt jordklot som skänker lite omtänksamhet kan jag varmt rekommendera er att gå in på Actionaids hemsida, där finns massa julklappar alltifrån getter till skolböcker, myggnät och kycklingar, du kan till och med ge bort en By-barnmorska. Jag brukar handla några presenter där varje år och det känns väldigt bra.

Så ta en titt på : http://www.presentermotfattigdom.se/



Akuten

November 2012 Posted on 13 nov, 2012 21:18:26

Rött blir brunt, ja eller hur ? Den där genialiska idén jag kom på i går var det dummast jag gjort på länge, det resulterade i att jag knappt har kunnat sova i natt för jag har bränt mig över hela kroppen, ni vet så där som det blir första dagen på solsemestern, man går ner på stranden, kritvit, slänger sig på solstolen och har inte en tanke på att smörja in sig med solskyddsfaktor 30+. När man ska gå och lägga sig på kvällen känns lakanen som knivar man kan inte sova och så fort man rör sig så gör det ont och man vaknar. Precis så känns det !

Så snygg är jag inte heller, helt röd, värst är det på ögonlocken i svanken och på rumpan smiley.

Idag har vi varit på Östras barnakut med Calvin, han var ju lite bättre i går men vid lunchtid i dag blev han sämre igen, började skrika att han hade ont i huvudet och var till och från okontaktbar, ussh det var lite läskigt, så jag fick hämta upp Simon i Kungsbacka och bege oss till Östra. Vi hade tur och slapp vänta. Hela besöket tog nog en timme sammanlagt och det visade sig att han fått dubbelsidig öroninflammation, stackarn.

Så nu blir det penicillin tre gånger om dagen i fem dagar, nezeril nässpray och alvedon. Hur detta ska gå vet jag inte, han är ju så kinkig med mediciner (undra vem har fått det av) Men läkaren var väldigt psykologisk och förklarade att varje gång man tagit sin medicin fick man två små godisbilar och det verkade som om han förstod vad hon menade när hon tog upp sin Iphone och visade en app för Calvin där man med hjälp av ett spel ”lagade” kroppen på olika sätt, man fick trycka bort alla små dumma bakterier och läkaren förklarade för Calvin att det var det som hände i hans öra när han tog sin medicin, då försvann alla små dumma monster som såg till att han fick ont. Så vi fick ladda hem den appen och den går nu varm på telefonen.

Då är det också dags att börja slåss om vem som ska få jobba, jag har massor att göra på jobbet och Simon likaså, det blir väl att dela lika.

//

Kram Tessan



Katten är borta och Jag ser ut som en Kräfta

November 2012 Posted on 12 nov, 2012 21:13:45

Godkväll, Ja vad ska man säga, vår lilla Katt blev inte långvarig utan tog till flykten till sitt nya hem och i går kväll bestämde vi att hon får stanna där, Hon verkar ha valt själv att det är där hon vill bo och om det är det hon vill så får hon helt enkelt göra det. Hon kommer att få det toppen hos Monica och Örjan och vill vi hälsa på så är det bara 300 meter härifrån, hon kanske kommer på andra tankar vem vet och kommer hem igen.

I morgon är det dags att vabba igen, Simon har varit hemma med barnen idag och i morgon är det min tur, som tur är, är dom på bättringsvägen och jag hoppas att få kunna sova i natt, det har inte blivit så mycket kvalitets sömn de senaste dagarna jag har varit upp minst fem gånger per natt i bland har man bara fått sova en timme åt gången, Barnen har vaknat och hostat, varit törstiga, varma, väckt varandra osv, osv.

Idag när jag kom till jobbet kände jag mig som ett levand spöke, helt blek och ögonlocken hänge ner till knäna.

Jag kom då på den fantastiska idén att jag skulle gå och sola på lunchen för att få sova en stund i solariet, gud så dumt. Ja det var det, men just då kändes det som det bästa jag har kommit på i hela mitt liv. När klockan slog 11.30 gick jag med raska steg mot solariet som jag går förbi varje dag när jag ska till och från jobbet. VASA SOL, min räddning ! Jag växlade pengar i automaten och slängde i ett par tior på solarie nr 3, tyckte det var konstigt att det inte gick att slänga på fler, men skit samma. När jag öppnar dörren till solarie 3 möts jag av en hemskt upptäckt……

Det är ett STÅ solarie

Jag ska behöva stå upp i ett stort rör och sola, det är inte sant, STÅ, STÅ, STÅ.

Ja, ja det är bara att gilla läget, här står jag i ett STÅ solarie på lunchen och sover i 12 minuter, tänk om någon skulle se mig, det är ju helt bisarrt och gode gud hoppas ingen får veta det här, tänkte jag.

12 minuter går relativt snabbt och tur var väl att det fanns två handtag som jag kunde hålla mig i för annars hade jag fått sätta mig ner och då förmodligen fastnat med rumpan eftersom det var så jäkla trångt. 12 minuter senare går ju ut från solariet och siktar in mig på hemköp för att få mig något i magen.

Innan dagens slut går jag in på toaletten och där i spegeln får jag syn på Kräftan, bokstavligt talat ser jag ut som en kräfta på hela kroppen just nu och det bränner som bara den, som det spöket jag är skulle jag har solat 4 minuter enligt planschen som hängde på solariet inte 12 minuter som var max, då skulle man vara mörkhyad och ha solat 5 gånger. Jag som bara ville sova, dålig ide´ helt enkelt. Men det bjuder jag på ; )

Nu ska jag hoppa i säng för jag är dödstrött, sov gott alla härliga !

Kram Tess



Lördag

November 2012 Posted on 10 nov, 2012 21:17:28

Det har varit en ganska konstig lördag men en väldigt lugn sådan. Lilla Calvin, stackaren är sjuk han har legat med 40 grader feber i två dagar och en hemsk hosta, i går kväll hade även Alicia feber och när vi vaknade i morse så var även Simon sjuk, nu är det bara jag kvar. Förskylda familjen helt enkelt. Idag har jag och barnen bakat cupcakes Calvin hängde i ett tag och sedan blev det Pippi på tv för hans del. Till cupcakesen skulle man ha philadelphiaost och det fanns inte i kylskåpet så jag tog mig en tur till affären, där var det fullt på parkeringen så jag fick parkera på ett helt annat ställe än vad jag brukar.

Detta ledde till att jag gick förbi anslagstavlan och råkade slänga ett öga på den och får se vår katt Melka som har varit försvunnen i tre veckor. ”Vem äger mig” ? stod det och ett telefonnummer och en stor bild på vår lilla mysiga katt. Jag ringde direkt och det svarade en dam som sa att hon bodde på Solvändan, (området ovanför oss) Melka hade huserat där i tre veckors tid, Monica som hon hette hade ringt polisen, kennelklubben och veterinären, eftersom Melka är öronmärkt, men tyvärr hade något blivit fel hos veterinären när vi öronmärkte henne så det fanns inga uppgifter på ägare där. Jag åkte hem med min Philadephiaost hämtade en flaska vin och en chokladask och begav mig till Solvändan för att hämta vår katt och när jag kom fram till adressen visade sig att det var en av mina klasskompisar föräldrar som tagit hand om Melka, så det blev en pratstund i deras kök innan vi åkte hem, Melka och jag.

Mamma & pappa kom förbi för att smaka på våra bakverk och samtidigt kom även Simons pappa. Så det blev fika i vardagsrummet och när mamma och pappa skulle åka hem ville Alicia åka med dom hem. Hon grät och hon grät tills mamma frågade om hon ville åka med hem, ” – Jaa, Alicia med” och så var det klart, det jobbiga var bara att förklara för Calvin som också ville åka med att han skulle stanna hemma.

Några timmar i stallet blev det och nu en sallad i soffan framför tv:n.

I morgon ska jag till familjen Sjöström med Atlanta och där blir det uppsutten löshoppning och sitter på gör inte jag utan Ulle, inte för att jag tror att jag ska flyga av eller att Atlanta ska hitta på något bus, men det där med hoppning är hon helt enkelt bättre på och jag är alldeles för rädd om min häst för att göra det själv.

Ha en skön lördag, vi myser i soffan här hemma och är glada att vår lilla kisse har hittat hem.



Fuck Cancer

November 2012 Posted on 09 nov, 2012 20:35:55

Idag när jag kom till jobbet, skulle jag bara gå in på GP:s hemsida för att se hur det hade gått för den lilla flickan Anna som försvann i går morse, av någon anledning fastnade jag på en rubrik i höger kolumnen och började läsa om Sebastian. En kille som fick tjocktarmscancer när han var 12 år och som dör innan hans 16-års dag.

Ussh jag vet inte varför jag läst den här historien och undra om någon såg mig när jag satt där framför datorn med tårarna rinnande nedför kinderna, en fruktansvärd historia som berörde mig väldigt mycket, jag har mått dåligt hela dagen, samtidigt får den en att tänka efter och uppskatta det som är viktigast i livet, att få vara frisk, må bra och ha en fantastisk familj, släkt och vänner.

Jag kan rekommendera er att läsa den, men det är en stark historia.

Den finns här:http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do

//

Kram Tess



Onsdag..

November 2012 Posted on 07 nov, 2012 10:25:06

.. och det innebär ju ledigt från jobbet ; )

Simon är borta på tjänsteresa han åker alltid på måndags kväll eller tidigt, tidigt på tisdag morgon och kommer hem onsdag kväll, så tisdagskvällar är jag alltid ensam med barnen, ganska skönt, när barnen har somnat får man gå ut i stallet och fodra och sedan brukar det finnas lite tid till sådant man vill få gjort. I går blev det några timmar framför datorn för att få färdigt alla julklappar och julkort, almanackor, fotoböcker. Det tar ett tag men börjar man i tid och tar lite varje kväll så går det bra.

I morse var jag uppe och bytte däck på bilen på macken här i Onsala, skönt, nu kan det snöa hur mycket det vill. Mamma har varit här och passat barnen en timme så jag kunde släppa ut hästarna och hon kommer tillbaka i eftermiddag då jag ska till dagis på utvecklingssamtal. Klockan 14.00 kommer veterinären och ska gör en hälsoundersökning på Ärtan som behövs till Försäkringsbolaget för att kunna triangelmärka henne. I morgon är det dags för möte med Trafikverket igen angående Onsalavägen kl.18.20.

I morgon fredag kommer ett företag hit och behandlar och tvättar vårt tak på huset, det är nog inte gjort sedan huset byggdes 1931 så det är ganska mycket mossa och skit på det så det ska bli kul och se om det blir någon skillnad

Till helgen är det dags att åka till ridhuset med Atlanta på lördag och på söndag blir det uppsutten löshoppning. Annars är det ganska lugnt i helgen vi har inte så mycket bokat.

Tänkte jag skulle hinna med att städa lite här hemma i dag och även gräva ner dom sista höstlökarna som ligger i en påse under trappan, men vi får väl helt enkelt se vad som hinns med.

Ha en härlig onsdag

Kram Tess



Så känns det

Simons Sjukdom Posted on 06 nov, 2012 21:58:07

Snart är det ett år sedan vi var på Akademiska Sjukhuset i Uppsala för första gången och träffade Haile Matheme. Det känns så skönt att operationen är över, konstigt nog är det inte så att alla tankar bara har försvunnit, innan operationen tänkte jag på Simon och hans sjukdom flera gånger om dagen och veckorna innan operationen flera gånger i timmen. Idag blir jag påmind varje gång jag ser Simons ärr på magen och även så fort jag ser en annons för cancerfonden. Jag blir påmind när jag av någon anleding råkar slinka in på någon sida på internet som handlar om människor som drabbats av samma sjukdom, och jag blir väldigt illa berörd av detta.

Tankarna och funderingarna kommer nog att leva kvar väldigt länge och oron om att det ska komma tillbaka finns där också väldigt, väldigt ofta, så fort Simon tar sig över magen blir jag livrädd och får ont i hjärtat. När jag ser på våra barn, tänker jag i bland, – snälla gode gud låt dom slippa att drabbas av denna fruktansvärda sjukdom och självklart önskar jag inte någon annan det heller. Det 23 november är det 6 månader sedan Simon genomgick operationen i Uppsala, det är dags för den första magnetröntgen och även dags att ta nya blodprover.

Var rädda om varandra man vet aldrig när man biter i körsbärslikören i chokladasken.

” Life is like a box of chocolates, You never know what you´re gonna get”

Kram Tess



« FöregåendeNästa »