För så där 16 år sedan började ett samarbete som jag kanske inte just då trodde skulle vara i 16 år och många år där till för jag övertygad om att det kommer fortsätta. Jag skulle vilja skriva några rader om det för det betyder så oerhört mycket för mig och mitt liv.
För 17 år sedan flyttade jag isär med min dåvarande sambo, vi hade massa hästar tillsammans och det var han som oftast satt på ryggen på hästarna när det kom till tävlingsbiten. Jag tävlade också men var mer nöjd med att det kändes bra än att vinna, jag var ganska nervös och ingen tävlingsmänniska för fem öre även om jag älskade tävlingarna och allt runt omkring och då framför allt hästarna.
Eftersom vi jobbade med hästar och sålde en hel del, blev det jobbigt när favoriten hela tiden försvann, hur som, tiden efter separationen blev jag själv kvar med en hel del hästar och eftersom det tog mig ganska hårt att bli lämnad kände jag helt plötsligt att om jag flög av och slog ihjäl mig så gjorde det inte så mycket, så jag beslöt mig för att börja träna och hoppa hästarna själv.
Av någon anledning som jag inte riktigt kommer ihåg började jag träna för Ulrika Strandberg, vi kände ju varandra sedan innan, då vi träffats på en hel del på tävlingar genom åren, dessutom bodde vi bara en stenkast ifrån varandra.
Jag vet inte riktigt om det var någon höjdare det där, jag hade en ganska svår häst Lodewijk (Ludde) som hoppade mycket med ryggen och jag var nog på väg av flera gånger på hoppträningarna, så tillslut kom vi överens om att Ulle skulle tävla så kunde jag träna.
Så här i efterhand var det ett mycket bra beslut, då jag fortfarande är vid liv…
Det var nog där det började, vårt samarbete med hästarna, efter en tid tog även Ulle över hopptränandet till min glädje.
Det är många hästar som har passerat under dessa 16 åren och några hänger fortfarande med, jag tänker på min Airforce & Ulles Libertas som följt varandra sedan dom var två år då jag köpte ”Ärtan” från uppfödaren i Kristianstad.
Det var en rolig resa när vi var och skulle titta på henne, Ulle hade precis fått sitt första barn, lilla Edvin 2 månader gammal och han fick följa med på en tur runt i Skåne i jakten på den perfekta unghästen. När vi hade kikat på närmare 10 hästar, den ena vildare än den andra, eller oinridna och alldeles för dyra för min plånbok. På några ställen fanns inte ens en paddock utan vi fick rida i en hage. På det sista stället för dagen, hittar jag tillslut en liten, liten skimmel. Uppfödaren meddelar mig att hon inte vill visa hästen om jag tycker att den är för liten, eftersom det redan har varit kunder och kikat. Jag står på mig och säger – ”nej gud nej, hon är absolut inte för liten, jag vill gärna se henne, just då kommer Ulle in i stallet och utbrister – ” men gud så LITEN, ska du verkligen titta på den”
Japp, den blev det och sagan slutade 8 år senare med en triangel märkning på skinkan men innan dess hoppade hon 8-10 på tre års testet, jag fick åka till avelsföreningen och hämta ett fint pris, hon startade Skandinavien Open och Breeders som både fem och sexåring med Ulle i sadeln. Hon han starta 135, året då hon skulle fylla 7 och där tog det stopp då hon skadade sig i hagen. Idag går hon här hemma 17 år gammal och har det bra. Ett föl blev det med, den envisaste lilla fina Atlanta.
Libertas visade sig vara en riktig liten buse och jag vet att Ulle sa några gånger när Libertas var fyra att snart ger jag upp, det var tur att hon inte gjorde det för den hästen har som ni vet gått många 150 klasser och vunnit massor av priser. Idag har hon 3 fina föl och är nu dräktig igen med Contant Q.
Under alla åren vi har hängt ihop har det varit fantastiskt kul, nästan alltid och även om det finns dagar som är jobbiga så är dom mindre jobbiga när man är två. Jag måste säga att vi faktiskt har kämpat ganska hårt genom åren med alla hästar. Särskilt vintertid, då ingen av oss har ridhus, utan måste åka i väg efter arbetet på kvällarna, då vi båda har ”vanliga” jobb utöver hästarna. Vet inte hur många sena kvällar vi har suttit i ridhuset med påsar under ögonen och när man ska lasta och åka hem så är det någon häst som inte behagar att gå på trailern, regnet öser ner, eller så är det halt och kallt, bilen startar inte osv, osv.
Det har alltid funnits en plan för alla hästar, ett system som vi följer noga och det känns oerhört bra och proffsigt. Jag har under många, många år stått på många, många framhoppningar och det konstig är att vi knappt pratar med varandra, jag vet precis hur Ulle vill ha det beroende på vilken häst hon sitter på, det bara flyter på och det räcker med en blick så vet jag och hon vad vi båda menar.
Det finns några tillfällen som ligger mig varmt om hjärtat som jag alltid kommer att bära med mig.
Woody en unghäst jag hade efter Robin Z, 157, 5 hög och super snygg. Pether Markne sa på en träning att han kunde tänka sig att stoppa upp honom när han dog och ha honom i vardagsrummet, så han var väldigt söt, men dessvärre ingen talang.
När han hoppade felfritt i en 120 i Björbäck och Ulle kommer ut från banan börjar vi båda gråta. Det kom fram vänner och undrade vad som hänt, och dom måste trott att vi inte var kloka när vi sa att det var glädjetårar, sådana tårar som man inte kan hålla tillbaka när man vinner VM. Då har man kämpat när man blir så lycklig över en nolla i en sketen 120 i Björbäck.
Ett annat tillfälle är Airforce treårs test i Halmstad, Vi hade innan testet löshoppat hemma som vi brukar inför testen, det gick sådär, Airforce snarare skenade igenom serien och gick på studs gång på gång, så tillslut fick vi lägga hjälpbommar emellan hindren, då gick det hyfsat. Några dagar innan skulle vi hoppa en sista gång och jag vet att vi tittade på varandra och såg frågande ut – ska vi ? – ska vi våga ta bort hjälpbommarna, vi vågade inte.
På treårs testet vågade jag inte titta, jag släppte hästen och vände mig bort och varje gång jag vände mig om och tittade på Ulle gjorde hon tummen upp. Det blev ett fantastiskt betyg 8-10 och även då glädjetårar.
Sedan finns det dom gångerna man kanske inte varit lika glad, som när jag tappade bort bilnyckeln i Eksjö och hade parkerat lite provisoriskt utanför stallarna och stoppade upp all trafik i säkert 3-4 timmar, eller när Ulle körde i diket med hästarna på väg in till Onsalas tävling i Fjärås, eller när vi fick punktering på husvagnen när vi skulle till Flyinge, eller den gången när jag skulle besiktiga Conrad i Eksjö och åkte på skorna ner i ett dike gång på gång, så till slut sa veterinären att vi skiter i det för allas skull ; ) Han var lite galen den hästen.
Eller när bilen började brinna på motorvägen på väg till tävling med två hästar i trailer och två hundar i bilen, det löste sig till slut. Eller när vi körde ut med Håkans nya BMW med trailern och två hästar i på ett fält i Harplinge och fastande på en sten
Roligare var det när Libertas debuterade 150 i Kungsbacka, när Airforce och Libertas var placerade 9:a och 10:a i finalen i 5-års Breeders och vi tog prispengarna och unnade oss en weekend på Selma SPA i Sunne. Alla härliga meeting när vi har fått umgås med vänner ätit god mat på kvällarna. Anitas kaviarmackor, men framför allt, alla fantastiska rundor som våra hästar tillsammans med Ulle har presterat.
Mindre roligt var det i Ljungby när vi var klara i stallet 02.00 på natten, klockan ringde 05.00 på något sunkigt hotell och jag tittar mig i spegeln och ser ut som om jag vore alkoholist, gud vad vi skattade den gången, för lite sömn kan göra mycket med kroppen.
Eller när Atlanta helt plötsligt insjuknar i kolik i Vaggeryd och jag slänger in henne i trailer och bara kör, höggravid till Helsingborg, utan att meddela Ulle som sitter och hoppar fram till 140 med Stina. Det var dumdristigt, men det gick bra.
Alla gånger saker har strulat så har vi haft förmågan att skratta åt det, kanske inte just då men i efterhand, och av någon anledning löser vi allt tillsammans. Vi pratas vid flera gånger i veckan och har gjort dom senaste 16 åren, vi rider tillsammans, planerar och planerar för att få allt att gå ihop. Ulle är fantastisk på att skapa dom bästa förutsättningarna för hästarna och det är alltid dom som är nummer ett när det gäller det mesta.
Vi båda älskar det här med unghäst biten, det är så fantastiskt roligt och nu har vi samlat på oss en hel skara med lovande VM-stjärnor för vist är alla föl det till motsatsen är bevisad ; )
Vi har numer också båda familjer och barn som ska få tid med sina mammor och respektive, och det är inte alltid lätt att räcka till, och det är så skönt att i bilen till och från tävling eller i någon sunkig husvagn på meeting får ventilera vardagen med dig, Alltid ringer det någon och undra vem som ska stå i kiosken på barnens fotbollsmatch…
Ulle, jag är så glad att över vårt samarbete jag tror vi kompletterar varandra bra. Jag vet att jag alltid tycker det är högt när vi går banan och det är väl tur att det är du som sitter på hästryggen, just då, men när det gäller markskötseln så måste jag säga att även om du bättrat dig dom sista åren är du inget vidare på det där med knoppar, vika täcken, puts och fix men det kan jag. Sedan tycker jag nog att vi båda är väldigt noga och öppna för nytt lärande. Vi satsar mycket på friskvård för hästarna, vi tränar dressyr för fantastiska tränare, vi har duktiga equiterapeuter och veterinärer som håller koll på våra hästar, bra hovslagare som ser till att det våra hästar hoppar och springer på är topp hela tiden. Vi är noga med en allsidig träning och jag kommer snart att jaga med dig till Höglanda för intervall och konditionsträning igen, även om jag riskerar att bli överkörd och dödad av en sulky.
Vad jag vill säga med det här låååånga inlägget är kort och gott!
– Ulle du är fantastisk på alla sätt och jag uppskattar verkligen allt jobb du lägger ner på min hästar hoppas du känner och vet det. Jag ser fram emot minst 16 år till om du vill ?
Kram Tess
Barnen har nu sommarlov alla tre, Selma och Alicia hänger gärna med mig i stallet på kvällarna och Calvin som är morgonpigg är med ute varje morgon och morgonfodrar och släpper ut hästarna. I onsdags kom han ner och väckte mig och sa att nu är det dags att ge hästarna frukost och så fixade han det helt själv och jag fick sovmorgon.
Vi har betesputsat hagarna vilket innebär att man helt enkelt klipper ner dom och Calvin är superglad för Atlantas vinterhage har blivit en enorm fotbollsplan och där spelas det boll nästan varje dag.
Ha en fin dag allesammans 
